Nils Lehto
Foto:
Nils föddes i Ruokojärvi i Övertorneå kommun som nummer fyra i en syskonskara av sju barn till Einar och Helena Lehto.
Det var svåra tider på 1940-talet med arbetslöshet och fattigdom. 14 år gammal började han arbeta i skogen med sin far. Efter utbildning vid yrkesskolan till metallarbetare anställdes han på Asea Atomkraft i Västerås. Militärtjänstgöringen på I10 i Strängnäs följdes av FN-tjänst i Gaza och Kongo i början på 1960-talet. Därefter studerade Nils på Tornedalens folkhögskola i två år samtidigt som han tog realexamen som privatist i matematik och svenska. Studierna fortsatte sedan på tekniska skolan i Haparanda med ingenjörsexamen som slutmål. Han utbildade sig vidare i Stockholm inom data med inriktning på programmering och systemarbete. Han anställdes därefter som programmerare på Södertälje data i Älta.
Nils träffade sin blivande fru Gunilla och 1969 gick flyttlasset norrut till Kiruna där han anställdes på LKAB. Han arbetade på olika avdelningar. Paret fick döttrarna Maria och Monica i början på 1970-talet. Efter många år tillsammans gick makarna skilda vägar.
Familjen växte med fem barnbarn i åldrarna 6-20 år, som kom att betyda en hel del för honom.
Efter sin pensionering från LKAB i början på 2000-talet flyttade Nils till Haparanda för att komma sin dåvarande särbo Elisabet närmare. De hade en fin tid tillsammans fram till att Elisabet blev sjuk i cancer. Han vårdade henne in i det sista, hon avled i februari 2005. 2005 blev ett tungt år för Nils. Sorgen efter sin sambo Elisabet, men även en sorg över sitt eget cancerbesked på sommaren, tog mycket hårt på honom. Hösten innebar många resor till Umeå för att få de 39 strålbehandlingarna. Nils fick god kontakt med människor från Norrbotten under sin tid i Umeå, vilka han behöll kontakten med genom åren. De stöttade varandra i deras kamp mot sjukdomen.
Nils ville sprida information om prostatacancer och var med i reportage i bland annat NSD. Han ville träda fram och berätta att man kunde leva ett ganska bra liv trots den svåra sjukdomen och medicineringen. Hoppet är inte ute så länge viljan finns.
Han levde ett aktivt pensionärsliv i Haparanda. Han satt med i Haparandas PRO- styrelse, han fick många bekanta i olika kyrkliga sammanhang. Han var en hejare på korsord och vann ofta i slogan tävlingar, han älskade att skriva något fyndigt och roligt. Han skrev och höll tal vid bröllop, födelsedagar och begravningar.
Nils åkte ofta till sina barn och barnbarn och hälsade på. Barnbarnen betydde allt i hans liv, han följde med dem till skolan, skidtävlingar, sångstunder i kyrkan. Han frågade ofta hur det gick för dem i skolan, för han visste hur viktigt det var med skolan. Han stöttade dem verkligen på alla sätt och vis. Men han älskade också att spela spel med dem.
Vid ett tillfälle när lilla prinsessan var svårt sjuk och slutade andas lyckades han behålla lugnet och få igång hennes andning igen. Han var verkligen Världens bästa morfar.
Nils var en mycket snäll och klok man och mycket skojfrisk, tillsammans med honom blev det många glada skratt. Alla som kände Nils vet hur fin och omtänksam han var. Han försökte hålla sitt glada humör uppe in i det sista, han ville leva och följa barnbarnens uppväxt och skolgång, men kroppen orkade inte längre.
Hans sista månader tillbringade han på Sunderby sjukhus och Midskogens palliativa boende, där han lugnt och stilla somnade in med oss vid sin sida.
Nu slut är smärtan,
Du funnit frid
Men lämnat hjärtan,
som saknar Dig.
Vila i frid.
Döttrarna med familj
genom Monica.
Så jobbar vi med nyheter