Nanna Lydia Johansson, född Rova, bosatt i Kangos, har avlidit vid den högaktningsfulla åldern 94 år.
Nanna fann den stora kärleken i Tycko Johansson från Sangis. De träffades när han var timmerlasstbilsförare och gifte sig 1938.
1940 fick den första sonen, ett år senare en dotter och 1950 blev de välsignade med en andre son. Och lyckan var fulländad.
Hon var äldst i syskonskaran med fem bröder som alla avlidit under tiden som gått. Nanna förlorade även sin äldsta dotter 1984 och sin make år 2000.
Åren har blivit många, några spenderades i Kangos, andra i Kiruna där hon arbetade som uppskattad hemsamarit under dagarna och högt värderad arbetskamrat under kvällarna.
Som person var Nanna mycket arbetsam, gillade ordning och reda, omtänksam och omtyckt av alla runtomring henne.
Hennes intressen var hemarbeten som att trä pärlor till allt från lamport tillunderlägg samt sticka, virka och sy, vilket ofta var omtyckta gåvor av de som fick dem. Vid 52 års åldertog hon körkortet.
1974 flyttade Nanna och hennes make till Ostvik då de sökte sig närmare både barn och barnbarnen. Nu var hon när dottern och de började på en engelskakurs tillsammans vilka fann både intressant och givande. Nanna slutade dock när hon gjorde illa sig i knät. De uppskattade promenaderna med sin man runtom Ostvik fick ett slut, men som med mycket annat tog Nanna det med modet uppe.
Vad Nanna än tog sig för gjorde hon det briljant När hon började ta pianolektioner fick hon även sin man att gå med och därmed kom även sången in i hennes liv.
1989 flyttade Nanna och maken hem till Kangos där de byggde en villa. Hon gick även med i husmodersföreningen där det storbakades till försäljning på balnd annat Pajala marknad under många år. Pengarna tick till resor utomlands och vr uppskattade inslag i hennes liv.
Nanna var även den drivande kraften bakom många resor till sonen i Rosvik och sonen i Boden samt barnbarnen i Skellefteå då familjen alltid betytt mycket för henne.
Nanna har alltid varit en varm, social och öppenhjärtad person med ett välkomnande hem där det bjudits på nybakade wienerbröd, kangoskakor och matbröd som var gudomligt goda. Nanna hade även en enorm livsvilja, inte ens ett brutet lårben kunde hindra henne och hon var fortsatt aktiv bland annat i tryckkonst.
Hon ville vara med längre men som hon ofta sa "är man ingen evighetsmänniska" och de sista åren började orken tryta. Nanna fick ett långt och händelsefullt liv. Hon fick bo hemma med hjälp av hemtjänsten och var klar i huvudet, något hon var mycket glad och tacksam över.
Efter sig lämnar Nanna de som varit henne nära i stor sorg och saknad.
Hon sörjes av barn, barnbarn och barnbarnsbarn som under hennes livstid blivit många.
Roger och Berit med familj