Martin Hansson

Martin Hansson, Bälinge, har avlidit.
Det är under känsla av stor saknad, men samtidigt djup beundran och tacksamhet, jag tecknar följande rader om min älskade make Martins liv:
Han föddes i Norrigården - den troligen äldsta fasta bosättningen i Bälinge. Som femåring miste han - tillsammans med sin tre år äldre syster Maj-Lis och sin sex månader gamla lillasyster Karin - båda föräldrarna. Mamma Elsa och pappa Oskar dog i olika sjukdomar inom loppet av tre månader. Gårdens kreatur och inventarier försåldes genom auktion och markerna utarrenderades. De tre barnen togs kärleksfullt om hand i var sitt fosterhem i byn; lillasyster Karin hos Hilda Ruth, där hon sedan blev kvar, Martin och Maj-Lis hos en moster respektive faster.
När tio år gått ansågs Martin och Maj-Lis vara kapabla att flytta hem till Norrigården. Som femtonårig husbonde fick Martin starta från noll med att skaffa häst jämte behövliga jordbruksredskap och ett par kor. Maj-Lis och Martin var utomordentligt driftiga och arbetsamma ungdomar som snart hade Norrigården med dess marker i fullgod hävd igen. För att i längden klara ekonomin blev det dock nödvändigt att också skaffa sidoinkomster genom skogsavverkning, ta arbetsskift på "Stuveriet" med mera. Även det till hemmanet hörande laxfisket krävde åtskilliga arbetstimmar säsong-vis.
Martin och jag gifte oss 1947. Samtidigt gifte sig Maj-Lis med sin Gunnar och flyttade till Hössjö i Västerbotten. Eftersom jag också växt upp i ett jordbrukarhem blev mitt liv som bondhustru i Norrigården både naturligt och meningsfullt. Vi har båda känt trivsel och glädje i det gemensamma - om än fysiskt tunga - arbetet med djuren och jordbruket.
När så pensionsåldern inträdde förändrades livet påtagligt. Djurhållningen avvecklades, och vi fick möjlighet att resa såväl inom Norden, som till högintressanta resmål såsom USA och Israel. Vi ägnade oss åt körsång, och fick nu också möjlighet att vistas i kyrkstugan i Gammelstad och där möta de många turister som ville veta mera om Kyrkstaden. Martin var mycket intresserad och kunnig i historia. Under de 15 sista åren fanns vi varje torsdag - utom under några sommarveckor - i Nederluleå kyrka där Martin berättade för de många turister som besökte kyrkorummet om församlingens och kyrkobyggnadens historia.
Ett annat och livslångt intresse var idrotten. Sin ålder till trots höll sig Martin väl initierad i allt som hände inom sportvärlden.
Martin älskade musik och sång. Med sina arbetsmärkta fingrar brukade han locka fram njutbar musik på sin fiol med finaste vibrato. När vi på söndagarna satt i kyrkbänken och deltog i psalmerna, förhöll jag mig ibland tyst för att få njuta av Martins renstämda, härliga sång.
Den största tillgången i vårt gemensamma liv har varit vår kristna tro och livssyn. Den kärlek och trohet vi som unga lovat varandra, bestod i 63 år "tills döden skilde oss åt". Saknaden efter Martin delar jag med våra två söner Ola och Börje med familjer.
Ebba