Lars-Erik Johansson
Foto:
Lasse föddes som yngste sonen till Sofia och Egron Johansson på gården Lass i Rutvikssund. Lasse, tillsammans med bröderna Folke och Rune, inskolades redan som barn i att kunna sköta olika sysslor, allt efter sin egen förmåga, på gården, vanligt att barn hjälpte till förr.
Åt vägförvaltningen arbetade Lasse många år.
Inga-Mari Olsson från Rutvik blev hans älskade hustru 1949. Då var den övre våningen i Lasses hemgård rustad för att ta emot de nygifta. Där föddes ögonstenen Inga-Britt.
Efter några år blev det så att de unga övertog jordbruket. Vid vägförvaltningen var Lasse kvar ännu några år. Ladugården utökades med fler kor, mer mat fordrades till djuren, han arrenderade mark där han också skördade för att få höet att räcka till under vintern. Han skördade inte längre med hjälp av hästen utan traktor införskaffades.
Antalet djurhållande bönder i byn minskade och större arealer blev liksom lediga. Bra att jorden brukades för att undvika förbuskning. Sista åren av 1980-talet var det Lassgårdens tur. Då avvecklades mjölkkorna och båsen i ladugården blev tomma.
Dottern och mågen byggde villa på egen tomt på hemmanet. Det var god hjälp med diverse olika sysslor och framför allt roligt för mor och far, att få dem som grannar. Lasse skojade, skrattade och sa, att det var tur att han nu hade nån som höll med honom mot de två kvinnorna vid diskussioner.
Lasse var verkligen mycket social och en otroligt positiv person. Alltid glad, hjälpsam, barnkär och hade ett sånt fantastiskt gott minne.
Han hade många järn i elden. Men med en duktig hustru fungerade det gott. Allting ordnar sig, var Lasses paroll.
Byastämman/byasamfälligheten arbetade för Rutviks bästa. I föreningen utsågs en trojka bybor, till att föra byns talan. Lasse, hela livet en trogen socialdemokrat, var en av de tre. Trion tillhörde inte samma politiska parti, men samarbetet var bra och de kom överens när det gällde Rutviks utveckling, riktiga eldsjälar (undrar om sådana finns
i byar i dag?).
Ett flertal gånger uppvaktades olika kommunförvaltningar av dessa herrar, förr Nederluleå kommun som sen 1969 blev Luleå. Uppdragen kunde gälla vägar, mark, byggplaner, skola, idrottsplats, bättre bussförbindelser med mera. Allt för Rutviks utveckling. Även landstinget och länsstyrelsen fick celebert besök ibland.
Under 1990-talet ivrade Lasse för utveckling, och bildandet och genomförandet av byastämma till Rutviks samfällighetsförening.
Lasse fortsatte att tala med myndigheter, diskutera problem och lösningar, stred för det han verkligt tyckte var rätt. Första årtiondet på 2000-talet mest per telefon. Intresset hängde med.
Lasse hade ett brinnande intresse för historia, främst Rutviks, som kan spåras från Svenalds tid 1339 genom testamente. Lasse tillbringade många timmar hos Artur Enström. De två dryftade Rutviks bys gamla, anrika historia. En diger samling av gamla dokument från byakistan hade kommit tillrätta och studerades, ventilerades, platser på gamla kartor utmärktes.
Artur var en flink skrivare och noterade sin forskning. Dessa handskrifter renskrevs, trycktes och blev 30 band. En uppsättning böcker samt annat material skänktes till byn av Artur. Hans önskan var att det måtte finnas tillgängligt i skolan för barnens lärande om sin hembygds historia. Vid Rutviksskolans ombyggnad 1995 tillkom ett eget rum, utöver skolans, för dessa samlingar, gamla kartor, modeller skalenligt byggda efter mått i bouppteckningar med mera. Då, på Lasses initiativ, bildades Rutviks byaarkivförening. Målsättningen att tillvarata och förvalta allt detta gedigna arbete, som Rutvikssamlingen består av samt för fortsatt utveckling och forskning. Lasse blev föreningens ordförande.
Förutom studiecirklar med Lasse, där deltagarna fick ta del av hans goda minne och kunskaper, pushade han på och sa att utställningar var nödvändiga för att stärka hela byns identitet. Det blev flera berömvärda sådana. Förutom tillströmmande bybor kom intresserade gäster miltals ifrån. Lasses hjärtefråga var (och är), att denna guldgruva Svenalds sal ska vara kvar i Rutvik i skolan i framtiden.
Med all sin kunskap och sitt goda minne kan man säga att personen Lars-Erik Johansson var en sagolik kunskapsbank. Utan datorminne, det fanns redan inbyggt.
Fritid då? Jo, år 1938 bildades RSK. Det blev en fotbolls-boom i byn. Stor del av byn blev medlemmar - många aktiva, många stödjande, stor hejarklack i alla åldrar. Som 14-åring startade Lasse då sin fotbollskarriär, nej det hade han gjort redan under skoltiden. Ivrig spelare men efter en del år blev det knäproblem. Idrottsintresset fortsatte emellertid ändå. Lasse var med i styrelsen många år och hade även andra uppdrag för klubben. Han åkte och tittade på matcherna i byn, reste också med till bortamatcherna med buss - senare blev turerna med bilar. Även radions och tv:s sportutbud följde Lasse och lade resultat i sitt minne. Han var med om, att starta supporterklubben Guldmyggorna på 1980-talet. Dess medlemmar var RSK behjälpliga praktiskt och ekonomiskt, bland annat lotterier.
Lars-Erik Johanssons ägde en värdefull insikt i speciellt Rutviks gamla historia och släkter ävensom nuläge. Byn Rutvik har förlorat en kunnig och värdefull resurs.
Stort tomrum och sorg och saknad för hustrun Inga-Mari, dottern Inga-Britt, mågen Tommy och svågern Georg samt övrig släkt och vänner.
Eivor
Så jobbar vi med nyheter