Helena Kruukka
Foto:
Ingen av oss kunde ana och ingen var förberedd, inte ens Helena själv, när hon mitt i helgfirandet med flera av oss barn och våra familjer och mitt i ett aktivt, engagerat liv plötsligt gick bort i sitt hem i Junosuando.
Även om yrkeslivet var över var hon fortfarande det självklara navet i familjen och deltog på många sätt i familjens och byns aktiviteter. Samtidigt som hon förberedde för julhelgen hemma turnerade hon som körmedlem i församlingens kyrkor och gav flera julkonserter.
Helena var inte den som klagade över sin hälsa trots att hon väntade på att få tid för en grundligare hjärtundersökning. Det var istället hon som ville veta hur vi barn hade det och som ställde upp så fort vi bara antydde att vi behövde hjälp. Och mest av allt var hon engagerad i våra barn - hennes nio kära barnbarn. Hon tyckte nog att hon fick vänta väl länge på dem. Men när de väl började komma så blev Helena en mormor och farmor som brydde sig, som hängde med i allt de företog sig och som man samlades hos och som var den kompis man lekte med. Hon har knappast missat en enda av barnbarnens bemärkelsedagar. Ofta kom hon med presenter, tårta och födelsedagssång.
Och på många av storfamiljens semesterresor har Helena självklart varit med. Helena uppskattade och såg framemot resorna. Att hon inte längre finns är svårt för oss alla att förstå och hos barnbarnen väcks frågor om vad döden är och vad som händer sen. Ett av barnbarnen sa: "Jag hoppas fammo blir ett träd så att jag kan krama henne"
Vår mamma har aldrig varit rädd för att pröva på något nytt. Modet och lusten att sjunga och uppträda gjorde t ex att hon för något år sedan var med i ett teaterprojekt vid och i myren Vasikkavuoma, utanför Pajala. I högskaftade stövlar, väl insmord i myggolja sjöng hon myrens sånger.
Mamma levde hela sitt liv i Junosuando. Hon föddes och växte upp i bydelen Kenttä och var det sjunde barnet i 11-barnsfamiljen Fors. Hennes pappa dog när hon var nio år gammal.
Liksom så många andra på den tiden arbetade hon som piga när hon var väldigt ung. Hon jobbade också som telefonist i byns växel. När hon var 18 år gifte hon sig med Leo och flyttade till hans hemgård. Där skulle hon stanna livet ut. På Kruukkagården fanns kor, får och en häst. Korna fanns kvar på gården ända till mitten på 70-talet.
Helena sysslade gärna med olika hantverk; stickade lovikkavantar och strumpor, vävde mattor och ranor, broderade, slöjdade brudkistor, säng och köksbord, bakade gärna och plockade bär. Men framförallt fanns stickkorgen vid hennes gungstol genom hela livet. Bredvid fanns också kassettradion med barnbarnens inspelade sånger.
Handarbetsintresset och den sociala gemenskapen fick henne att vara aktiv i den kyrkliga syföreningen i många år. Skidåkandet var ett gemensamt intresse med pappa Leo. De båda deltog i flera långa skidlopp. När höfterna blev slitna och opererades lade hon skidorna på hyllan, men sportintresset fanns kvar och hon följde via tv och radio Kallas och Hellners bedrifter i spåren.
På Kruukkagården kom vi fem barn till världen och när vi blev större jobbade mamma i skogen, på Logen i Junosuando, på elektronikfirma i Pajala och med datajobb på byatidningen Flödets redaktion. Med lust och engagemang tog hon sig an nya utmaningar och inget tycktes vara omöjligt.
Vår pappa Leo dog 2001. De sista åren då han var sjuk föll vården av honom liksom ansvaret för hemmet på Helena.
Det är mycket tomt utan mamma. Aldrig kunde vi föreställa oss att den här julen skulle vara hennes sista. Vi var inte förberedda på att hon skulle gå bort redan nu - hon levde ju ett aktivt liv och planerade med oss för framtiden. Visst hade syster Magdas nyliga bortgång tagit hårt på henne men hon såg framemot våren. Hon skulle sitta i sin nya glasveranda med sin stickning och njuta av ljuset och värmen. Hon såg fram emot den planerade resan till Grekland. Hon ville följa sina barnbarns väg in i vuxenlivet. Vi saknar henne mycket. En altstämma har slocknat. Stickornas ljud har tystnat. Gungstolen stilla... "Kaipuu on tunnustus rakhauen, komistaa, puhistaa, vahvistaa sen" (Saknaden är ett erkännande av kärleken. Den gör kärleken vackrare, renare och starkare.)
Barnen med familjer
Så jobbar vi med nyheter