Håkan Forsberg

Minnesord till Håkan Forsberg, vår kollega.
I dag har vi lämnat dig en sista hälsning. Tyngda av sorg trots att solen strålat från en klarblå himmel.
Overkligt att se ditt fotografi stå på bordet, bredvid blommorna och de tända ljusen. Vi som var med, vet att bilden togs under vår klinikresa till Prag. Du ser så glad och nöjd ut, det var du säkert också. Vi firade ju din 60-årsdag i samband med denna resa. Det blev en fin resa som gav oss många ljusa stunder att tänka tillbaka på.
Alla har vi våra egna minnen av dig som kollega. Ganska sträng, lite kärv och krävande. Ett halvdant resultat dög inte. Det var till en början inte alltid så lätt att förstå vad du menade, någon har kallat det för ett "komplext språkbruk", jag är den första att instämma. Med tiden lärde vi oss dock att känna igen en komplimang eller ett erkännande. Det kunde vara några få ord eller en liten gest, exempelvis. "Du ser trött ut", vilket betydde att "nu har du jobbat bra", eller en kopp kaffe som serverades. Så värdefulla dessa tillfällen var. Du begärde mycket men du gav ännu mer. Många gånger lyste din skrivbordslampa sena kvällar och nätter, många timmar efter att alla andra hade slutat för dagen. Att mitt i natten kunna konsultera dig som bakjour då det var krångligt och knepigt kändes tryggt. De råd du gav fungerade alltid, både patienten och jourdoktorn mådde snabbt bättre. Det var frågor av alla de slag, du visste råd om det mesta. Ditt kunnande räckte till för att lösa våra problem.
Under dina år som verksamhetschef var det tuffa tider. Du kämpade i snåla ekonomiska motvindar. Vi hade många ibland ganska hårda diskussioner om hur saker och ting skulle skötas. Du var rak i kommunikationen, inget trams, inget skvaller och inte heller sura miner bakom ryggen. Det uppskattade vi.
Trots en gigantisk arbetsbörda som chef hann du ändå med att sköta dina patienter, med större regelbundenhet än de flesta andra av oss. Dina patienter kände sig trygga, de visste ju att du alltid kallade dem på "tidtabell".
Vi är särskilt glada över de sista åren vi fick ha dig som arbetskamrat. Då du slutat som chef fick du mer tid för att göra det du egentligen var skolad till - att ta hand om patienter, undersöka, diagnostisera och behandla. Det du sannolikt gillade mest. Du fick också mer tid med oss kollegor, du hade oftare möjlighet att deltaga i medicinska diskussioner, ge råd och stöd. Det var ett nöje för oss andra att få ta del av din stora kunskap. Det kändes som att du trivdes då! Du hjälpte oss många gånger ur svåra situationer. Då en schemarad gapade tom, var du alltid redo att göra ytterligare en persons arbete. Aldrig någonsin tackade du nej till mer arbete.
Du har lämnat ett stort tomrum efter dig, ingen kan någonsin fylla din plats, men vi skall göra vårt bästa för att ta hand om "dina patienter", du ska veta att de saknar dig. Vi ska arbeta utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet precis som du alltid gjorde. Vi ska minnas dig och allt du lärt oss.
Tack Håkan för alla de år vi fick ha dig som vår arbetskamrat.
Agneta Johansson