Göte Huhtasaari
En generation går, en annan är på väg vilken dag som helst här nere på västkusten. Därför kan jag tyvärr inte hedra minnet av min morfar vid begravningen. Men genom några rader hoppas jag att jag kan beskriva vilken bra morfar (och farfar) och förebild han varit för mig och oss äldre barnbarn.
Morfar fanns alltid där och ställde alltid upp när det behövdes, han var omsorgsfull och omtänksam. Hemmet i "Kuiva" var en trygg bas där dörrarna alltid stod öppna för oss alla. Vi barn tillbringade många skollov där och han tog alltid hand om oss på bästa sätt. På morgnarna vaknade vi till doften av havregrynsgröt och klockan fyra var det bara att släppa det man hade för handen för då serverade morfar, konsekvent, middag. Han var en mycket duktig kock som lagade okonstlad mat med en fin känsla och bra råvaror i bästa Per Morberg-anda. Julmaten blev aldrig densamma efter hans insjuknande. Förutom intresset för matlagning har han genom åren varit en inspirationskälla när det gäller sport och jakt. Berättelser om hans stora talang för friidrott och 800 meter hördes med stolthet och beundran.
Ett av mina sista minnen av honom innan hans insjuknande var när jag tog jägarexamen som späd 15-åring. Han hämtade och skjutsade mig till de olika jaktproven och försåg mig med vapen och ammunition, och jag kommer så väl ihåg hans hjärtliga och stolta klapp på min axel när jag med skakande, klena armar lyckades klara skjutprovet för högvilt.
Morfar tog sin sjukdom med jämnmod och lyste alltid upp när man hälsade på honom. Jag är full av beundran för den kämpe han var in i det sista - inte minst med tanke på den starka och stolta karl han var och de begränsningar hans sjukdom innebar. Morfar var en person som reste sig oavsett hur stort fallet var, något jag försökt ta fasta på och som jag ska föra vidare till nästa led.
Tack morfar för allt och alla de varma minnena.
Mattias Taavo
Så jobbar vi med nyheter