Gösta Nilsson-Välimaa

Gösta Nilsson-Välimaa, Yrttivaara, har avlidit.
Kanske var det goda genetiska förutsättningar tillsammans med en gynnsam miljö, som bildade grund för det goda liv som förunnades honom.
Även om ungdomstiden blev något traumatisk när syskonskaran på åtta personer splittrades och utplacerades hos släktingar. När far dog vid en tragisk jaktolycka och kort därefter stod barnen ensamma i världen. Gösta var då 15 år gammal.
Han lämnade då Ullatti och kom till Yrttivaara, som han skulle bli trogen i över 75 år. Där träffade han sin blivande hustru Vivan, som han fick förmånen att vara gift med i inte mindre än 67 år.
Som skogsarbetare blev naturen den miljö som kom att sätta sin prägel på Gösta. Ett förhållningssätt som han med stor framgång förankrade hos sina barn. Fisketurerna blev många och oftast framgångsrika. Få kunde som han avläsa ett vatten och med precision servera betet, mask eller fluga så att hugget var ofrånkomligt. En aktivitet som han trots begränsad rörlighet och hög ålder inte kunde motstå. Likaså var hans guidade turer i bärskogen något som familj och vänner såg fram emot och uppskattade.
Hans lugna karaktär gjorde honom omtyckt av många, ja, kanske alla. Han varken ville eller kunde tala nedsättande om människor. På det sättet höll han sig borta från konflikter. Han var en vän av frid och försoning.
Yrttivaara är en by som tidigare varit präglad av de värderingar som rådde inom den laestadianska rörelsen, vilken han hade stor respekt för. Även om han själv inte ägnade sig åt någon religiös utövning, visade han alltid respekt för dem som gjorde det.
Som en naturens lugna människa visste han också att anpassa sig till de vindar som blåste. Med diplomatisk skicklighet växte han ihop med Vivan, som alltid visste var skåpet skulle stå. Att få leva 67 år tillsammans och tillsammans få fostra så många barn - ja, då är man inte längre två utan ett.
Det fick Gösta känna av den tid då han och Vivan var tvungna attleva separerade på grund av omvårdnadsbehov som båda krävde.Han saknade henne alltid. Även om Gösta tidigare varit föremål för sjukvård, så var det nognär de inte fick eller kunde leva tillsammans, som sjukdomarna gjorde sig mer påtagliga. Kanske saknaden och sorgen efter Vivan tillsammans med sviktande hälsa fick honom att den 5 mars ge upp andan.
Oss anhöriga har Gösta lämnat i stor sorg och saknad, men med ljusa och ljuva minnen av en trygg uppväxtmiljö som vi med säkerhet kommer att återvända till. Och vid både fisketurer och bärskog minnas...
Barnen