Filip Lundström

Skogsarbetaren och fotbollsspelaren Filip Lundström, Piteå, har avlidit som tidigare meddelats. Han somnade in, övermannad av en cancersjukdom, på äldreboendet Österbo. Han blev 78 år.
Hans närmaste är sambon Ewy Lindberg, Inger Thall och Rosmarie Utterström med familjer, samt syskon.
Filip Lundström föddes 1932 i byn Strömnäs, nära Koler. Föräldrar var Anton och Beda Lundström. De fick fem barn. Filip var den yngsta. De övriga var Ruth, Tyra, Valentin och Rune, elitåkare på skidor i många år
När folkskolan var avklarad inledde Filip, endast 14 år, sin yrkesbana som skogsarbetare i Domänverket. Det blev timmerhuggning på vintern och skogsvård: röjning, gallring, plantering och hyggesbränningar under sommarmånaderna.
Filip utvecklades till en mycket skicklig och noggrann skogsarbetare, i det yrke som flertalet av Markbygdens söner med automatik hamnade i den tiden.
Det sjöd av liv och aktivitet i skogarna och röken bolmade från kolmilor i Markbygden under några decennier innan skogsmaskinerna tog över.
De unga männen var inte bara duktiga arbetare, många var också talangfulla idrottare, inte minst fotbollsspelare. Filip Lundström var en av dem.
Lagen växte fram ute i byarna. Koler fick sitt "Koler IF" och matcherna gick mot lokalrivalerna Långträsk, Gråträsk, Storsund, men också Vistträsk, Älvsbyn, Alter, Lillpite, Svensbyn, Arvidsjaur och Arjeplog och många fler lag.
Det här var innan den stora utflyttningen tagit fart. Koler och småbyarna runt omkring hade ungefär 700 invånare och Markbygden något tusental. Matcherna var välbesökta. Åskådarna räckte till att bilda mur längs planens båda långsidor. Stämningen var het och passionerad.
Filip tillhörde dem som utmärkte sig på planen. Han var av spelarna en aktad och populär lagkapten, och en svårpasserad centerhalv med fin blick för spelet. Trots att han som regel var kortast på plan vann hann de flesta duellerna i luften genom sin spänst och tuffhet. Som lagkapten var han sträng mot dem som inte skötte sig inför matcherna. Han hatade att förlora både i idrott och i annat man kunde tävla.
I början av 1960-talet flyttade Filip till Piteå. Utflyttningen hade då ökat kraftigt. Skogsarbetet höll han fast vid, nu i Piteå revir. Men fotbollskorna hade han lagt på hyllan.
Sitt intresse för spel, tävlandet och vinnande strategier fick han istället utlopp för i bridge. Varje vecka samlades hans gäng på stadshusets taverna. Senare, när han insjuknade, fortsatte spelandet på Österbo. Sommartid återvände han ofta till sitt omtyckta föräldrahus i Strömnäs. Därifrån sökte han sig ut i skogarna och myrarna, och söp in dofterna från naturen. Som sig bör var han en överdängare på att plocka hjortron. Han skötte om gården och älskade att hugga ved. Han älskade också dansen och dansmusiken. Det var på det sättet han träffade sina kvinnor.
Första gången undertecknad såg Filip på fotbollsplan var i början av 1950-talet i en fotbollsmatch i Koler. Vilka motståndarna var är glömt, men intrycket av den rätt så lille killen sitter kvar. På huvudet hade han ett nät som höll reda på ett mäktigt hårsvall. Snabbfotad och dribblingsglad utmärkte han sig genast.
Det skulle nog bli något bra av honom, tänkte man.
Många decennier senare, när sjukdomen drabbade Filip tog han beskedet med stort lugn, berättar hans närmaste. Han sade sig vara nöjd och tacksam med det liv han fått leva.

Gustaf Johansson
Högerhalv vid hans sida.