Elis Aidanpää

Konstnären, författaren och kulturarbetaren Elis Aidanpää avled hastigt den 23 augusti 78 år gammal.
Han föddes 1932 och var Emil och Ida Aidanpääs fjärde barn i en barnaskara om elva barn. Familjen bodde under Elis uppväxt på olika adresser inne i Kiruna men i takt med att staden växte blev det alltmer olämpligt för dem att bo kvar inne i stan, eftersom familjen höll sig med både kor, grisar och hästar. Den sista tiden bodde de på Sandstensgatan men år 1950 gick flyttlasset till Karhuniemi, där det var lämpligare att hålla kreatur.
Elis var då drygt 18 år gammal och blev sedan platsen trogen resten av sitt liv. Med tiden byggde han ett eget hus på gården som han flyttade in med tillsammans med sin hustru Birgit (född Välitalo). De gifte sig på nyårsafton 1960 och fick barnen Stefan och Katarina tillsammans.
Elis var en mångsysslare som tidigt försörjde sig på affärer. Han sålde bland annat potatis och fisk från Norge. När hans fiskhandlarbana inleddes var han en novis. När han första gången fick ett parti med räkor hade han hade aldrig sett sådana tidigare och skulle ta en första smakbit framför en kund. Han stoppade han in räkan i munnen som den var och när kunden undrade varför han inte skalade den fann sig Elis snabbt och svarade att hans räkor inte behövde skalas.
Elis började tidigt att måla och visade upp sig som konstnär med en av sina bilder på de ohängdas salong i Luleå år 1960. Den första tiden målade han i olja men i slutet av 60-talet gick han över till akvarell vilket bidrog till hans genombrott som konstnär. Han blev känd som "husmålaren" och året runt åkte han omkring i byarna och målade av gamla hus. Många av de miljöer han dokumenterade på 70-talet är nu försvunna.
Vid samma period började han även att åka till Svolvaer i Nordnorge för att måla de färgrika miljöerna kring fiskelägren, detta blev en 20-årig tradition.
Elis hade genom åren utställningar runt om i landet och finns representerad med sina verk på att antal offentliga platser bland annat ABF huset i Stockholm och i Kiruna på bland annat arbetsförmedlingen, folkhögskolan och Rymdhuset. Han har även haft utställningar i Norge och Finland.
I samband med att han byggde ett eget galleri minskade antalet utställningar ute i landet och köparna fick komma till honom i stället. Galleriet och hans ateljé blev ett välkänt mål för konst- och historieintresserade.
Elis var även en flitigt anlitad föreläsare och de som besökte Karhuniemi fick ofta dikter och berättelser upplästa. Elis och Birgit drev även en längre tid en ramverkstad som ett komplement till galleriet.
De sista åren målade Elis inte lika intensivt utan fokuserade på andra intressen, främst med att bygga upp ett museum med fokus på Kaalasvuoma. Idén till museet kom sig av hans barndoms somrar som han till stor del tillbringade uppe hos sin mormor i Alalahti.
Hon var en duktig berättare och han fascinerades och präglades av hennes historier och av de människor som han fick träffa där. Tidigt beslöt han sig för att dokumentera detta och barndomen kom att prägla hela hans konstnärskap.
Han intervjuade tidigt folk i byarna efter Kalix älv-dalen och skrev ner deras berättelser. Detta blev grunden till Kaalasvuomasviten som är en hyllning till fjällfolket och utgör en permanent utställning i museet. Bilderna är även kompletterade med berättelser om folket och deras gärningar.
Han ägnade även mycket kraft åt att dokumentera och synliggöra den särpräglade finskan som talades i älvdalen, Kaalasvuomafinskan. Elis ägnade en stor del av sina sista år till att göra kortfilmer av bilderna i Kaalasvuomasviten och berätta historierna bakom tavlorna och människorna både på finska och svenska, bakom kameran stod "svärdottern" Åsa Andersson-Junkka.
En annan person som påverkade Elis under hans barndom var hans farfar åkaren "Greens Oskar" som kom från Vuono, Haparanda, och var en av pionjärerna i Kiruna. Han var en känd hästkarl och Elis skrev även ner och publicerade mycket av historierna som berättades om honom. Kanske delvis inspirerad av honom skaffade han början av 1980-talet en nordlandshäst och körde under många år hem ved med denna.
Elis beskrev ofta sig själv som en drömmare men till skillnad från andra drömmare förverkligade han det mesta av sina visioner.
Han uppförde förutom museet även ett kapell där de mer sakrala bilderna i hans produktion samlats.
Ett annat av hans intressen var hans sågverk som användes frekvent då hans behov av byggnadsmaterial var omättligt. Han har uppfört över 20 egna byggnader på tomten och även flyttat dit ett antal gamla kulturbyggnader. Den intresserade återfinner allt från ett komplett nybyggarhem från förra seklets början till stall och kåtor.
Elis var en positiv och generös människa som såg möjligheter framför svårigheter, han var väldigt social och hade mycket humor.
En annan utmärkande egenskap på gott och ont var hans envishet, hade han bestämt sig för något så gav han sällan upp. Trots att han var krasslig den sista tiden var han fast besluten att slutföra det som kom att bli hans sista projekt, en rekonstruktion av en samisk matlagningskåta. Den hann dock inte bli färdig innan tiden hann i kapp honom.
Vet du vad rikedom väl är? För många är det att äga gods och guld. Men den största rikedomen äger den som drömmen har, ty den äger också lyckan, så sa min mor mången gång /../ Hör på min son , en verklig värld är grå och kall, men drömmens land är rikt och varmt. Den har en lycka som är stor och ljus. Den har evigt liv.
Elis lämnar sin hustru och livskamrat Birgit, sonen Stefan och svärdottern Åsa efter sig samt övrig släkt och vänner i stor sorg och saknad.
För familjen
brorsonen
Fredrik Mattsson