Eivor Åkesson, Kalmar, blev 86 år. Hennes närmaste är barnen Åke (läkare) och Gertrud (diakonvigd Montessoripedagog) med familjer. Sedan tiden då hon tjänstgjorde vid högstadieskolan i Töre och maken var präst i Töre hade hon många vänner i Norrbotten.
Eivor, f. Olsson, tog studenten vid Kalmar läroverk och blev fil. mag. i Lund i svenska, nordiska språk och historia. Vänner inom Kristliga Gymnasiströrelsen och studentkamrater blev nätverk för livet. 1953 gifte hon sig med Bengt, prästvigd för Strängnäs stift.
Bengts tjänster förde familjen vida i landet. Som engagerad prästfru fanns Eivor hela tiden vid makens sida i barn- och familjearbete, i stöd för Fair trade-verksamhet m. m, i Hammar och vid Stjärnholms stiftsgård, i Närkes Kil, i Töre och i Tuna i Strängnäs stift åren 1977- 1988. Bredvid det kyrkliga var Eivor lärare i sina ämnen, bl.a. i Töre.
Efter dottern Ragnhilds svåra sjukdom och tidiga död år 1962 skrev 1967 Eivor utifrån egna erfarenheter boken ”När barnen frågar om lidande och död” till hjälp för andra i samma smärtsamma upplevelse.
Den såldes i hela 30.000 exemplar och utgavs även på finska.
Makarna bodde till sist några år i Vaggeryd, men efter Bengts död flyttade Eivor hem till Kalmar. Här fick hon nära till sina närmaste. Med brev och telefon vårdade hon kontakterna med sina många vänner.
Hennes minne var fantastiskt. Verkade hon kärv, kunde ett leende plötsligt blixtra fram. Alla brev från alla år var sparade, som stöd för brevvännen och henne själv. Ibland gav hon bort sammanställningar av texter, dikter, tankar, böner, och föreslog ofta läsvärda böcker. Vid begravningen talade vi om henne som vän, brevvän, samtalspartner, förebedjare. En vän i kris ville hon bära i bön.
Under sin slutliga sjukdomstid förberedde Eivor noga sin död. Hon vårdades hemma och fick stöd av Åke och Gertrud för alla sina önskningar: att en sista gång få knäfalla inför altaret vid nattvard i Kalmar domkyrka, att nå vännerna en och en, att välja högtidsklänning att begravas i, att formulera dödsannons och förbereda begravningsgudstjänsten. När hon dött ville hon enligt gammal sed ha utfärdsandakt i hemmet före kistläggning och hämtning. Vid begravningen i S:t Johanneskyrkan i Kalmar var kistan prydd med öländska sensommar-blomster. Den bars ut av barn och barnbarn. Och Herrens bön skulle enligt hennes bestämda vilja läsas i den nya översättningen:
Låt ditt namn bli helgat, låt ditt rike komma, låt din vilja ske. ”Som en fanfar!” kunde Eivor säga.
Efter samtal med andra vänner skrivet av
?Torsten Mårtensson,
?kyrkoherde em. i Kalmar