Anna-Maria Spett
Foto:
Vår mamma var yngst i en syskonskara på tre barn, varav två halvbröder. Hon var dotter till Esias och Amalia Vangi.
Att fortsätta studera efter avslutad sjuårig utbildning var inte att tänka på. I stället fick hon börja jobba som hembiträde, samtidigt som hon hjälpte till hemma.
När Anna-Maria var 21 år gammal avled modern och hon fick ta ett ännu större ansvar för hemmet och det lilla jordbruket. Så fortsatte det under många år, då fadern levde fram till 90 års ålder. De sista åren i hans liv präglades av sjukdom.
1957 gifte hon sig med Ivan Spett och året därpå kom första barnet. Under de kommande åren föddes ytterligare fyra barn.
Även den här perioden präglades av arbete, då maken arbetade utanför hemorten. Anna-Maria fick själv uppfostra barnen, samt se till att mat fanns på bordet. Bärplockning av alla slag var ett måste under den här tiden. Mer än en gång fick vi barn följa med till Kursubäcken för att hjälpa till med att tvätta mattor.
När yngsta dottern började skola fick Anna-Maria arbete i skogen. Det handlade om timmerhuggning, röjning och plantering.
Arbetet tillsammans med arbetskamrater var en tid som hon satte stor glädje till. Att efter många år i hemmet få komma ut i arbetslivet som förvärvsarbetande med allt det innebar med att lära sig ett nytt yrke och de krav som ställdes var en utmaning som hon klarade galant.
Under en period skötte hon om städningen i byns Folkets hus. Dessutom var hon under en tid aktiv i PRO. Andra intressen var att sticka sockar och vantar samt mattvävning.
Dörren stod också alltid öppen för oss barn och barnbarnen. Ofta möttes vi av lukten av nybakat bröd.
1987 fick hon sin första hjärtinfarkt och därefter fick hon förtidspension.
Då hon tillfrisknat gjorde paret en av sina längre resor - till nuvarande Sankt Petersburg.
Då maken blev sjuk vårdade Anna-Maria honom mestadels i hemmet. Till sin hjälp hade hon dottern Inez.
I augusti 2005 blev Anna-Maria änka. Trots det fortsatte hon att bo kvar i huset i Parakka.
Med åren blev hennes hälsa allt sämre. Trots flera hjärtinfarkter och strålbehandling för cancer fortsatte hon kämpa för att kunna se barnbarnen växa.
Redan då i Umeå i höstas trodde vi att vår mamma skulle lämna oss. Men när ett av barnbarnen tog henne i hand sade att hon fick lite mer tid mer oss.
Efter den femte hjärtinfarkten började hon allt oftare prata om att hon drömt om pappa, att de skulle ut och plocka blåbär.
I slutet blev det åtskilliga dagar på Kiruna sjukhus. Det var också där hon lämnade oss den 9 mars. Bara sex dagar efter det att hon firat sin 82:a födelsedag i hemmet i sällskap med familjemedlemmar och vänner.
Närmast sörjande är barnen med familjer, varav tolv barnbarn.
Barnen
genom dottern Stina
Så jobbar vi med nyheter