Äiti Vilma Rantatalo
Vår Äiti Vilma Rantatalo har efter ett långt strävsamt liv nu fått sin vila 95 år gammal. Vi är en stor familj, släkt och vänner som minns Äiti. Hon har berättat om sin barndom och alla som känt henne har också fått ta del av de drömmar och visioner som hon hade och som fick vara en del av hennes liv ända till slutet.
Äiti föddes 1919 i Kolarinsaari i Finland som tredje äldst i en syskonskara på åtta barn samt ett fosterbarn. Föräldrarna hette Isak och Jenni Tiensuu. När Äiti var sju år flyttade familjen till Niesa där fadern byggde ett litet hus. Litet är rätta ordet då hela familjen bodde i ett pörte. I huset fanns det ändå hjärterum både för gäster och övernattande. Föräldrarna hade ett litet jordbruk. Äiti fick sköta om de yngre syskonen och korna i ladugården. På våren fick hon hjälpa till att köra ut gödsel till potatislandet och kornåkern.
Äiti tyckte mycket om att gå i skolan och att få lära sig om olika ämnen. Speciellt i sång fick hon alltid goda vitsord. Läraren ville att Äiti skulle få studera vidare. Detta var dock inte möjligt av ekonomiska skäl. Äiti tog saken i egna händer och for på en maskinsticknings- och sömnadskurs i Oulo. Detta var möjligt tack vare att hon fick låna pengar.
Efter kursen köpte hon en stickmaskin på avbetalning. På vintrarna kunde hon få lite lön genom att sticka ylleplagg bland annat till skogsarbetare. Under två somrar körde hon färja (kapulalossi) mellan Kolarinsaari och Kolari. Intill färjeläget fanns en liten stuga där Äiti öppnade ett café och sålde kaffe och fikabröd som hon bakat. Hon gick till fots den sju kilometer långa vägen in till Kolari för att handla varor till caféet. Affärsmannen tyckte synd om henne och gav henne en cykel som hon fick betala efter förmåga.
Äiti gifte sig som nittonåring med Lauri Lantto. Hon flyttade till Lauris föräldrahem. Strax innan det blev fred trampade Lauri på en mina och skadades svårt. Han överlevde inte och Äiti blev bara efter några månaders giftermål ung krigsänka. Hon flyttade tillbaka hem till Niesa.
Kort därefter kom Äiti till Sverige. Hon fick arbete som piga i Huuki och senare i Kaunisvaara. Äiti gifte sig med Väinö och flyttade till Rantatalos. Äiti och Isä fick tio barn varav den äldsta dog redan vid åtta månaders ålder. Att kunna handarbeta var viktigt för Äiti. Samtidigt fick hon göra alla sysslor som hörde till hemmet när Isä var borta i skogsarbete under veckorna.
Både Äiti och Isä var aktiva i Vänsterpartiet. Tillsammans var de också med i aktiviteter och nöjen som ordnades i byn. Teaterlivet i byn var livfullt och det tyckte Äiti var roligt. Hon var med och bildade husmodersföreningen och en sångkör tillsammans med några andra kvinnor.
Äiti försökte på många sätt bidra med inkomster till hemmet genom stickning av ylleplagg på maskin, mattvävning, virkning av överkast, bärplockning och osttillverkning.
Släkt och vänner besökte ofta hemmet. Äiti och Isä var inte sena att räcka ut en hjälpande hand när det behövdes. Hemmet och familjen var viktiga för dem. När Isä drabbades av sjukdom skötte Äiti honom hemma med hjälp av barnen. När barnen fick egna familjer var hon gärna barnvakt. Barnbarnen hälsade ofta på hos Vilma med sina familjer även efter det att hon flyttat hemifrån. Hon hade glädjen att få uppleva både barnbarn och barnbarnsbarnbarn. På grund av vacklande hälsa fick Äiti bo de sista åren på ett äldreboende i Pajala.
Minnena är många, saknaden är stor – men vi unnar dig vilan, kära Äiti.