Luleå stad grundades 1621, samma år som Piteå och Torneå. Året därpå grundades även Umeå. Stadsgrundningarna var en följd av statsmakternas långa strävan att styra all handel till platser där den kunde övervakas och beskattas. De var också en del i uppbyggnaden av den svenska stormakten.
Sedan gammalt var det birkarlar och landsköpmän som köpte upp det som samerna och bönderna hade att sälja och i utbyte levererade de förnödenheter dessa behövde.
Köpmännen bedrev i sin tur handel med köpmän söderifrån, främst från Stockholm. Systemet medförde en varuförsörjning till de vidsträckta områdena i norr, men då detta så kallade landsköp inte kunde kontrolleras och därmed inte heller beskattas, sågs det med oblida ögon av statsmakterna.
Principen att all handel skulle bedrivas i städerna och av borgare, medan bönderna skulle driva jordbruk inskärptes alltmer. Landsköpmännen, som i grunden var storbönder, var länge ovilliga att lämna den trygga tillvaron de hade på sina hemman för ett osäkert liv som stadsbor.
När det till sist blev uppenbart att de måste grunda städer för att kunna fortsätta att bedriva handel och sjöfart, uppstod närmast en kapplöpning för att få så fördelaktiga villkor som möjligt för just sin stad.
Den 12 maj 1621 utfärdade Gustav II Adolf stadsprivilegier för Piteå och Torneå, som fick ensamrätt till handel inom vidsträckta områden. Ombud från dessa städer var då i Stockholm. De hade rest utan lulebornas vetskap och när Luleås ombud slutligen kom iväg återstod inte så mycket för Luleå. Det var endast deras egen socken, och dessutom var Luleå lappmark utarrenderad till borgmästaren i Piteå!
Privilegiebrevet för Luleå stad utfärdades den 12 juli 1621. Till utrymme, betesmark och fiske tilldelades staden en del av prästbordets ägor, alltså de som egentligen var avsatta för prästerskapets försörjning. Dessutom erhöll Luleå stad kronofisket vid Laxholmen (Edeforsen i Lule älv). Stadsborna fick rätt att handla med bönderna i Luleå socken, men även i Kalix socken tillsammans med Torneå stad.
Luleå stad tilldelades även rätt till handel i Luleå lappmark, men inte förrän arrendatorns tid var över. Stadens andel av prästbordet preciserades inte vilket medförde mångåriga tvister mellan staden och kyrkoherdarna. Luleå stads inledande utveckling hämmades därigenom betydligt.
Från Umeå kom inget ombud iväg under 1621. Umeå stad fick tillfälliga privilegier den 22 juni 1622. Slutliga privilegier fick staden inte förrän 1646.