Första halvan av 2020 har varit en besvärlig tid. En pandemi som förskräcker och skördar offer. Historiskt sett ska pandemin ses mot bakgrund av vad spanska sjukan orsakade, eller varför inte nödåren 1865–1867.
Vi har inte svultit i Sverige på lång tid. Inte som under nödåren 1865 och 1866, då det rådde missväxt. Lador och förråd tömdes. Det fanns inga marginaler.
Då kom katastrofåret 1867. I Norrbotten låg isarna kvar till juni. Det ledde till sen sådd, följd av tidig frost.
I södra Sverige var situationen den motsatta. Där brändes jorden av ihållande varmt väder med 30 grader under lång tid. Uteblivna regn bidrog med sitt.
Folk drevs ut på vägarna för att tigga. Andra sökte undsättning i städerna, men där var det redan fullt med fattiga och tiggare.
Många bestämde sig för att utvandra till Nordamerika. En mindre grupp, inte lika uppmärksammad, sökte jobb i Ryssland, framförallt i Sankt Petersburg.
För att förstå svälten kan vi göra ett nedslag i ”Norrbotten 1962”, Norrbottens läns hembygdsförenings årsbok från det året som delar med sig av några recept från nödåren:
"Gröt av granlöf: Tag sönderhackad, efter ofvan gifna föreskrifter, från bäska och annan bismak wäl befriad laf efter behag, koka den med erforderligt watten i 1/2, högst 3/4 timmes tid och tillsätt sedan lite salt jemte korn- eller rågmjöl, att det blir som en gröt."
Recept gavs även för bröd av islandmossa och renmossa.
I tidningen Fäderneslandet, 14 december 1867, fanns följande att läsa om bilden ovan: ”Under det att många välbärgade, som förstå att hålla sig framme, bekomma så mycket undsättningsspannmål, att de till och med kunna sälja deraf, kastar man åt den verkligt nödställde, utsvultne, lösa personen, som icke har någon talan i kommunalstämman, en hand full att dermed lifnära sig och sin hungrande familj.”
Att stå ut med fysisk distansering är troligen ingen större börda jämfört med att över tid gå på tom mage.