Den 27 maj fattar landstingsstyrelsen inriktningsbeslut för Norrbottens två kvarvarande naturbruksgymnasier. De alternativ som styrelsen ska ta ställning till är en sammanslagning och flytt till Kalix eller Grans eller att Norrbottens läns landsting avvecklar huvudmannaskapet för bägge skolorna. Framtiden för våra naturbruksutbildningar är en oerhört viktig fråga för länet.
Landstinget är den enda folkvalda församling i Norrbotten som kan hantera länsövergripande frågor. Att landstinget därför ansvarar för och engagerar sig i utbildningsfrågor är inget nytt.
Redan 1875 tillsattes en skolkommitté i landstinget med uppdrag att följa och stötta folkskoleundervisningen. Naturbruksutbildningarna har i sin tur funnits inom landstingets regi sedan 1959 då bland annat Grans lantmannaskola och Björkfors skogs- och lantmannaskola (sedermera Kalix naturbruksgymnasium) övertogs från Hushållningssällskapet.
Naturbruksutbildningarna håller hög kvalitet, personalen är välutbildad och har hög kompetens och elevernas utbildning efterfrågas på arbetsmarknaden. Problemet är den borgerliga gymnasiereformen från 2011 som har gjort att elever som vill ha särskild behörighet till universitet och högskola i hög grad nu i stället söker sig till naturvetenskapliga inriktningar vid andra skolor.
Elevantalet hade visserligen minskat med några procent per år sedan 2009 på grund av minskade elevkullar men efter gymnasiereformen 2011 blev minskningen 15–20 procent per år. Det är först efter 2011 vi ser det stora genomslaget i ekonomin som gett ett sammanlagt underskott på nära 20 miljoner mellan de bägge skolorna.
Jag har följt debatten om gymnasiernas framtid både i media, privat och i samtal inom mitt eget parti. Alla är överens om att vi vill att utbildningarna ska finnas kvar. Politiker, allmänhet, näringsliv och enskilda medborgare. Alla lyfter skolornas höga kvalitet, att eleverna får jobb och att skolorna fyller en viktig regionalpolitisk funktion.
Otvivelaktigt är det så att utbildningarna kommer att behövas än mer i framtiden. I landstingets egen utredning klargör man att halva yrkeskåren i Norrbotten inom skog och lantbruk kommer att behöva återbesättas på grund av pensionsavgångar inom en 10-årsperiod. I dag utbildar vi bara hälften av det behovet.
Utifrån de signaler jag har fått inför landstingsstyrelsen väger alternativet om att landstinget säger ifrån sig huvudmannaskapet tyngst.
Om det blir så är min förhoppning att inte enbart Kalix och Piteå kommuner är beredda på att ta ett större ansvar utan att Norrbottens samtliga kommuner är intresserade och villiga att göra detsamma. Skolornas upptagningsområden är större än sina respektive hemkommuner och de har ett stort regionalpolitiskt värde.
Om landstinget inte mäktar med det ansvaret för tillfället är min åsikt att kommunerna och näringslivet måste ta det. I vilken form det ska kunna tas, exempelvis kommunalförbund, lämnar jag öppet.