Replik till museichefen (NSD 30/9) och ”gruvrealisterna” (här ovanför)
Museichefen Jan-Erik Lundströms replik (NSD 30/9) på min insändare är tom på argument, en debattens nollpunkt. Att stämpla mig som ”uddlös”, ”tendentiös”, ”enkelspårig” och ”slarvig” kommer man inte så långt med om man inte kan backa upp med motargument.
Min poäng var väldigt enkel. Om man vill ge en nyanserad beskrivning av svensk gruvindustri och bidra med ”kunskap” kan man inte ha ”faktatexter” som till exempel utan någon som helst reflektion påstår att nya gruvor endast finns kvar i två decennier, och att den svenska staten bär alla kostnader för efterbehandling.
Redan i min första artikel var jag extremt tydlig med att min kritik inte ska tolkas som att industrin alltid gör allt rätt eller att lagstiftningen är bra. Allt är inte bra; det är ju just därför debatten behövs men den är ju meningslös om den inte tar avstamp i fakta och sammanhang.
Ett längre svar på museichefens inlägg har sedan den 28/9 funnits tillgänglig på LTU:s webb och pub-licerades i Norrbottens-Kuriren den 29/9. I den repliken påpekar jag bland annat att min egen åsikt är att ”lagstiftningen för efterbehandling inte tillämpas tillräckligt strikt”. Men vi kan samtidigt inte förneka att den lagstiftningen existerar!
Detta för mig naturligtvis osökt in på det inlägg som åtta forskare inom det ”gruvrealistiska nätverket” författat. De ställer sig frågan hur jag kan påstå att lagstiftningen ”mer än tillräckligt” skyddar medborgarna från att betala efterbehandlingskostnaderna?
Motfrågorna är givna! Hur kan ni påstå detta när jag snarare uttryckt motsatsen? Och varför säger ni sedan inte ett knyst om att museets utställning entydigt talar om att staten bär alla kostnader när det bevisligen är lika inkorrekt?
Kanske är svaret på den första frågan kopplat till att jag enligt debattörerna är ”från det LKAB-finansierade Hjalmar Lundbohm Research Centre” (HLRC). Nu är ju visserligen inte heller det korrekt, jag har arbetat heltid vid LTU i drygt 20 år. Men jag är däremot ansvarig för ett mångvetenskapligt forskningsarbete kring miljöregleringen av industrin, och som under tre år har haft finansiering från HRLC men även från Naturvårdsverket.
Detta arbete har bland annat resulterat i en rad vetenskapliga artiklar som publicerats internationellt. De innehåller ekonomiska, rättsvetenskapliga och historiska analyser av industrins miljöprövning, ibland i form av jämförelser med andra länder. Några belyser också gruvindustrins effekter på regional utveckling i olika länder, och de stora utmaningar som ofta finns på denna punkt.
Jag hoppas att gruvrealisterna vill ta del av detta arbete; något inom mig säger att de inte gjort det.
Man ska inte behöva påpeka vikten av att ta reda på fakta för åtta forskare, och då menar jag inte bara de fakta som man vill höra!
Åter till sakfrågan. Gruvrealisterna gör rätt i att rikta kritik mot hur frågan om efterbehandling hanterats i vissa fall, och det är bra att Riksrevisionen tittar närmare på detta. Det är också bra att debattörerna tar upp frågan om ekonomisk soliditet, och att man även här bör tillämpa existerande lagstiftning tuffare. Precis som sägs drabbas de seriösa gruvföretagen av att det finns klåpare; många inom branschen utrycker just en sådan oro.
Samtidigt håller jag inte alls med om att detta föranleder ett gruvmoratorium (om än temporärt). En viktig poäng med mina debattinlägg har varit att påpeka att gruvbranschen är heterogen; det finns många olika aktörer, och förutsättningarna för gruvdrift skiljer sig åt, inte minst miljöpåverkan.
Vi kan alltså inte dra alla över en kam. I skolan brukar man skicka de som bråkar till rektor, inte hela klassen!