Eliter är ofrånkomliga. Varje fotbollsklubb har ett A-lag. Men för att några skall gå långt har också klubben ett brett arbete med medlemskadern.
Under Almedalsveckan samlas Sveriges eliter på Gotland. Noll komma fyra procent av befolkningen. Den politiska eliten, den ekonomiska eliten, den mediala eliten plus konsulter och lobbyister inklusive sådana från folkliga organisationer, samlas åtta dagar i Visby.
I en demokrati är det majoriteten som bestämmer och vilka för en dialog med de 99,96 procent som inte åker till Almedalen?
I år har Statsministern och partiledaren Stefan Löfven tagit ett modigt beslut och vänder sig till demokratins medlemskader i stället för att frottera sig med eliten och spela med i DJ battle i Visby , med rosévin och mingel. Respekten för vår statsminister växer i takt med att vi förstår vilket revolutionerande ställningstagande han tagit med sitt beslut att åka ut i landet. Egentligen samma beslut som en gång gjordes av föregångaren Olof Palme då han startade Almedals arrangemanget med just syftet att nå ut till demokratins aktörer, de vanliga människorna.
Det är en internationell trend att eliter eller sådana som uppfattas som eliter tar över allt större del av utrymmet i den dialog och det samtal människor emellan som är grundvalen för demokratin. Engagemang i folkrörelser och på gräsrotsnivå i partier och fackföreningar blir alltmer sällsynt. Högerpopulism breder ut sig i Europa och världen och i USA har misstron mot eliterna satt en clown i Abraham Lincolns knä som president.
Men till Norrbotten kommer Sveriges statsminister till två kommuner, som knappast märks under Almedalsveckan, för att föra en dialog med de viktigaste människorna i vår demokrati. Det känns faktiskt som om både August Palm, Branting och Olov Palme ler instämmande i sin himmel.