Men det är inte det viktiga – det viktiga är att Luleå äntligen har fått ett kommunalråd med handlingskraft och mod, som dessutom får med sig den stora majoriteten i fullmäktige.
Efter år av skriande bostadsbrist så börjar något hända på det område som avgör Luleås framtid.
De enda som tjänar på bostadsbrist är välbeställda villaägare som Bertil Bartholdson (V) och bostadsrättsinnehavare som jag.
Utan Nordström hade vi kunna glatt oss åt en fortsatt osund värdestegring av våra bostäder.
Kalle Petersen väckte förhoppningar efter en tidigare helt passiv kommunledning.
Men han blev tyvärr en palatsbyggare i stil med romerska kejsare.
Visst behövde Luleå ett Kulturens hus, uppfräschade basket- och hockeyaren-or och Facebookhallar. (På vilket sätt de sistnämnda skulle skapa en IT-boom var det få som förstod). Men folk kan ju inte bo i palatsen.
Mårten Ström, också tidigare kommunalråd, åstadkom inte något av värde för Luleå när han hade makten. Att han nu är en av kritikerna är helt följdriktigt.
Vad innebär då affären med Rikshem?
Jo, att Lulebo minskar sin monopolliknande ställning, vilket är nyttigt för alla Luleåbor.
Ett kommunägt bostadsbolag får 1,6 friska miljarder i hand – dubbelt så mycket som senaste årsomsättningen.
Bolaget får enorma muskler att renovera och bygga nytt för fortsatt god lönsamhet. Det är nog bara Bartholdson som tror att pengarna sätts in på bankkonto med noll i ränta.
Rikshem har i bindande avtal med vitesföreläggande åtagit sig att bygga 560 nya lägenheter inom sju år. Rikshems etablering kommer att trigga stora bostadsbolag med muskler.
En utmaning för kommunen blir att skaka fram mark så att även byggbolag verksamma i kommunen ”kan släppa loss”.
Konstnärerna på Kronan – en priviligierad yrkesgrupp med subventionerade hyror och lokaler som inreds med skattepengar – är ilskna. Jag har också hela mitt liv haft ett skapande yrke, men att jag måste klara mig på egna meriter har varit självklart.
Jag har svårt att tycka synd om konstnärerna bara för att de får en ny hyresvärd.
En gång i tiden trodde jag också på vänsterns alternativ som samhällssystem.
Men på den tiden var vänstern åtminstone en progressiv rörelse som krävde förändring och förnyelse – och medlemmarna var arbetare.
Dagens vänsterparti är djupt konservativ. Inget får ändras.
Att kalla Niklas Nordströmför Quisling och sedan bli förvånad när han svarar med hårda ord förvånar nog endast vänsterpartisterna. Det är nog Bartholdson och Nina Berggård som ska ta sig en funderare inför nästa kommunval.
Det är självmord att underskatta väljarnas förnuft och rättskänsla.
Niklas Nordström kommer att göra ett succéval, var så säker.