För några år sedan hörde jag ett radioprogram där politikiska analytiker talade om just denna perspektivförskjutning i Danmark och Norge. Då tänkte jag att det kommer aldrig att hända här hos oss. Så fel jag hade.
Under hösten 2015 hade alla kunnat se hur de stora flyktingströmmarna givetvis lett till en hel del praktiska problem, men vi var många som kände glädje och stolthet det dagen då Stefan Löfven talade på Medborgarplatsen om öppna gränser och att inte bygga murar. Jag tänkte att Sverige är ett rikt land som klarar detta. Men fort ändrades det. I dagarna är det två år sedan Migrationsöverenskommelsen mellan regeringen och de borgerliga oppositionspartierna. Överenskommelsen innebar starka restriktioner i asylpolitiken, och det motiverades med att Sverige behövde en paus.
Men vanliga människor tog ingen paus. Vi engagerade oss, vi hittade nya värdefulla vänner som vi ville ha kvar i vårt samhälle. Vi startade träffpunkter, språkcaféer, läxläsningshjälp med mera. Kyrkor, idrottsföreningar och många andra idéella föreningar arbetade intensivt med att få med ensamkommande ungdomar i sin verksamhet. Det blev en folkrörelse, #vistårinteut. Vi stod inte ut men slutade aldrig att kämpa. Vi samlade in namn för kravet att de unga som varit mer än ett år i Sverige inte skulle utvisas. 300 000 namn överlämnades till Sveriges Riiksdag då den öppnade hösten 2017.
Luleå kommuns befolkning bidrog starkt till den namninsamlingen. Luleå var en av de kommuner där störst andel innevånare skrev under uppropet. Luleå kommuns befolkning stod upp för tanken om solidaritet och medmänsklighet.
Försommaren 2017 beslutade regeringen att överföra extrapengar till kommunerna för att de unga som fortfarande var kvar i sin asylprocess skulle få stanna i sina kommuner, för att inte behöva slitas upp och börja om med skola och allt annat. Då var Luleå kommun bland de första som beslutade att göra verklighet av den möjligheten. Från och med 1 juli får alla de ungdomar som ännu inte är klara i sin asylprocess stanna kvar i Luleå, även efter sin 18-årsdag. Det är ett viktigt beslut, och en markering om att vi vill ha kvar dessa nyfunna unga vänner.
Men vi måste komma ihåg att dessa unga som fortfarande bor i vår kommun väntar på beslut från Migrationsverket. De lever i ständig oro över de väntande besluten. Vi vet att några av ungdomarna i dagarna fått utvisningsbeslut fastslagna, efter många försök till överklaganden. Denna vetskap sprider sig givetvis bland alla de berörda ungdomarna. De är i behov av stöd från vuxna människor nu. De har fyllt 18 och då blir man av med sin gode man, så de har ingen självklar vuxen som kan stödja dem. Skolan är en ovärderlig hjälp för dem, men alla orkar inte ens gå dit efter långa, mörka vaknätter. Luleå kommun har gjort en omorganisering av boendena för de ensamkommande som innebär att flera ska bli ”egna boende”. Det innebär en stor förändring av dessa ungdomars kontaktyta med vuxna, eftersom de som bor i eget boende inte har någon tillgång till personal. Det kommer finnas personal att vända sig till, men inte just där man bor. Det kan ju tyckas naturligt att 18-åringar ska stå på egna ben, men då tänker vi på våra 18-åringar som har familjenätverk att vända sig till när det blir problem. Dessa ungdomar har inget annat än skolan. De är så fyllda av oro i sin väntan, att många av dem är i behov av samtal och närhet till vuxna.
Jag vädjar till Luleå kommun att fullfölja sina goda intentioner när det gäller de ungdomar som får stanna hos oss. Se över vuxenstödet i samband med att man blir egenboende.
Jag vädjar även till alla er vuxna i Luleå, till dig som jag möter i vardagen, som funderar på vad en enskild vuxen kan göra. Ta kontakt med oss i ”Kraftsamling för ensamkommande barn i Luleå” så kan du få chansen att bli ett vuxenstöd för någon som just förlorat sin gode man. Och få chansen att lära känna en ny vän.