Sedan 2006 har över 150 poeter, journalister, dramatiker, bloggare, musiker, förläggare, författare, regissörer, serietecknare, redaktörer och andra förföljda människorättsaktivister funnit en fristad i någon av de 52 städer som anslutit sig till fristadsnätverket ICORN. Nu har en bred majoritet i kommunfullmäktige beslutat att Luleå ska bli en av dessa fristäder.
De mångsidiga och kreativa sätt med vilka dessa kulturutövare har berikat, inspirerat och utmanat sina värdstäder är odiskutabla. De insatser de gjort för demokrati och yttrandefrihet i sina hemländer är ovärderliga.
Förra årets Nobelpris i litteratur och Nobels fredspris lyfter fram fristädernas betydelse. Både Svetlana Aleksijevitj från Vitryssland och Sihem Bensedrine från Tunisien befann sig i exil under långa perioder under de senaste årtiondena, och de använde sig båda av fristäder inom ICORN, Göteborg respektive Barcelona, som en bas för sin kamp för mänskliga rättigheter och yttrandefrihet i sina hemländer.
De har båda efter att ha fått skydd i en fristad kunnat återvända och fortsätta sitt arbete.
Jag är stolt över att bo i en kommun som valt att ta detta viktiga steg och över att själv fått vara del av att möjliggöra denna satsning. Det är en viktig milstolpe i Luleås kulturutveckling och en aktiv insats för främjande av demokrati och yttrandefrihet.
Det enda jag med sorg kan konstatera är att högern i fullmäktige, med moderaterna i spetsen, var emot beslutet. Argument som förts fram är att det inte är en del av den kommunala kompetensen, att det är utrikespolitik, att det är ett system som till synes ger en gräddfil för vissa människor som lever med hot om förföljelse eller våld.
Som alltid handlar det om att hitta svepskäl för att maskera sitt konservativa tankegods och en historisk ovilja att visa solidaritet med rörelser för demokrati och yttrandefrihet. Ta bara moderaternas medlöperi till rasförtrycket i Sydafrika, man var emot alla sanktioner mot apartheid-regimen, kallade Mandela för terrorist och vägrade erkänna ANC som legitim politisk rörelse.
Kammarrätten slog förra året fast att kommunerna får fortsätta att ansluta sig till fristadssystemet och konstaterade alltså att det inte rör sig om utrikespolitik. Inte heller ger det en gräddfil för de kulturarbetare som får fristad. Deras uppehållstillstånd och asyl prövas enligt samma lagstiftning som för alla andra.
Ola Larsmo, ordförande i svenska PEN, säger så här om att bli fristad:
”I en värld där yttrandefriheten alltmer trängs från olika håll, även i de länder som kallar sig demokratier, är fristadssystemet och den uppslutning det fått från lokalpolitiker, eldsjälar och kulturarbetarna själva ett av de få verkligt inspirerande exemplen på att det går att organisera motkrafter mot terror. Fredliga och konstruktiva motåtgärder som ger det fria ordet tyngd och kraft.”
Det borde vara självklart för alla partier som erkänner sig till demokrati och yttrandefrihet att stå bakom beslutet.