I sin bok ”Tyskt trauma” berättar den numera bortgångne tyska författaren och journalisten Gitta Sereny om hur hon som 15-åring såg och ingrep i förnedringen av den judiske barnläkaren dr Berggrün och hans fru när de tvingades, tillsammans med andra judar, att skrubba trottoaren med tandborstar.
Händelsen utspelade sig i Wien dagarna efter att den tyska armén invaderat och ockuperat Österrike för att ansluta landet till Nazityskland. Sereny och hennes vän hade begett sig ut på en promenad genom den ockuperade staden då de fick syn på en grupp män i bruna uniformer med hakkorsarmband som förnedrade en grupp judar. En av dem var barnläkaren Berggrün som räddat Serenys liv som barn.
När Sereny såg honom på knäna i stenläggningen, omringade av nazister och en grupp wienbor, varav många skrattade, fick hon nog. Hon gick fram och frågade vad de höll på med. Männen skrek åt henne men Sereny stod fast och fick stöd av sin vän. Sereny beskrev det som hände sedan:
”Det var egendomligt. Inom två minuter hade den skrattande och flinande massan upplösts, de brunklädda vakterna hade försvunnit, ”gatsoparna” själva var borta.”
Sereny och hennes vän stod upp för medmänsklighet och empati. De väckte till liv de normer som varit rådande i samhället innan fascismens och nazismens rasideologiska förtryck. Hade fler vågat göra det hade kanske barnläkaren Berggrün och hans fru inte gasats ihjäl i koncentrationslägret Sobibor 1943.
Det är sådant civilkurage, sådant mod, modet att stå upp för allas lika värde som behövs idag. Därför är det märkligt att fokus och kritik idag riktas på de som vågar göra just detta. När medborgare fick nog av att SL upplät tunnelbanan, ett offentligt utrymme, till rasistisk propaganda och rev ned SD:s affischer riktades kritiken mot dessa snarare än mot SD eller SL:s omdöme.
Vad vi står inför idag är en liknande förskjutning av vad som anses som accepterat i samhället som den i 1930-talets Tyskland. Sakta men säkert gör vår tystnad rasisterna starkare och vårt samhälle mindre mänskligt. De som idag står i tystnad försöker anpassa sig till rasismens och fascismens normförskjutning, precis som en majoritet av tyska medborgare gjorde under nazisternas regim. Tystnad gör Sverigedemokraterna och deras anhang starkare. Tystnad tvättar deras åsikter och för oss än djupare in i mörkret. Tystnad är medhåll.
Sparka inte nedåt. Inse vem och vilka som är de verkliga fienderna. Fienden är inte de som bryter tystnaden och försvarar demokrati och allas lika värde. Fienden är de som försöker tysta, trycka ned, splittra och införa järnrörsdemokrati. Sverigedemokraterna är allas vår gemensamma fiende.
1938 sade två tonåriga flickor ifrån när medmänniskor förnedrades på grund av deras religion och etniska tillhörighet. Deras agerande räckte för att bryta tystnadens diktatur och påminna människor om allas lika värde. Bryt tystnaden. Var obekväm. Alla kan göra något, det värsta du kan göra är att göra ingenting.