Skolan i Sverige har under många års tid varit i fokus. Vikande resultat i PISA undersökningar, lärarförbund och arbetsmiljöverk vittnar om stora arbetsmiljöproblem för såväl pedagoger som elever och olika politiska partier tävlar med olika tyckanden om hur problemen skall lösas. Betyg från tidiga åldrar, hårdare tag, superpedagoger och så vidare.
Vi har idag en politisk ledning där Socialdemokraterna väljer att fokusera på den socioekonomiska faktorn. I Luleå gör man detta genom att lägga ner små stadsdelsskolor och ersätter dessa med några få stora skolor där barn med olika socioekonomisk bakgrund samlas.
Enligt Skolverket är det dock strukturella orsaker som segregering, decentralisering, differentiering och individualisering som leder till sjunkande skolresultat. Ansvaret för lärandet har förskjutits till den egna eleven och dess föräldrar eller som Skolverket skriver ”Således har föräldrarnas utbildning och kulturella kapital fått en ökad betydelse för elevers skolresultat”. Storskolor är dock ingen lösning.
I boken ”Utanförskapets pris” av bland annat Ingvar Nilsson (nationalekonom) nämns bland annat ”Barn som klarar sig dåligt i skolan får inte bara svårt att komma i arbete senare i livet. Det löper också större risk för psykosociala problem. Alvarlig kriminalitet i ung vuxen ålder är 8-10 gånger så vanligt bland dem som hade låga betyg som bland dem med medelhöga eller höga betyg. Socialstyrelsen drar slutsatsen att detta mönster finns i ALLA socioekonomiska grupper.”
Ingenstans skriver Skolverket att lösningen skulle vara att bunta ihop eleverna i storskolor. Vill Socialdemokraterna skapa skolor utan socioekonomiska skillnader skall man istället rikta in sig på stadsplanering och byggande där det byggs för varierade boendeformer, villor, bostads- och hyresrätter och till en kostnad som passar familjer med olika ekonomiska förutsättningar. En skola i ett format som även finner stöd i skolforskning. För som skolforskningen för fram så vinner exempelvis nyanlända barn och ungdomar, barn med särskilda behov samt barn som kommer från lägre socioekonomiska förhållanden på att gå sin skolgång i en liten skola.
Skollagen från 2011 medförde att man på bred front började med inkludering i den svenska skolan. Från att barn med särskilda behov tidigare hade möjlighet att inordnas i mindre klasser och skolor med utökade resurser så skall dessa elever nu inordnas i skolan på samma villkor som alla andra elever. Idag placeras barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) i stora, stökiga och för svåra skolmiljöer som de inte har förutsättningar att klara av. Vilket får till följd att de blir utåtagerande, får psykosociala problem, misslyckas eller får lång skolfrånvaro. Och där gällande skollag sätter stopp om kommuner försöker åtgärda situationen med att till exempel skapa resursskolor med miljöer som är anpassade för dessa barns behov. Som 2015 i Linköping där såväl förvaltningsrätten som skolinspektionen förklarar att ”kommunala resursskolor strider mot skollagen.”
Vi vet att för att inkluderingen skall fungera så krävs tillräckligt med personal och planeringstid, klasstorlekar anpassade efter elevernas behov och förutsättningar och att personalen får utbildning i NPF (barn med ADHD, autism mm) och pedagogiska strategier. Det finns inga genvägar till en fungerande inkludering.
Centerpartiet vill efter valet 2018 i Luleå få medborgarnas förtroende att utveckla skolan utifrån den kunskap som vi vet har betydelse för att skapa en bra och fungerande skola för alla barn. I en ny utvecklingsplan för skolan där skolforskning, kunskap om barn med NPF och där lärarnas kunskaper tas till vara.