Svar till Åke Carlsson, NSD Debatt den 9 november.
Åke Carlsson skriver att "med allmän värnplikt kan aldrig kompetensen, väpnad strid, vidmakthållas och utvecklas".
Inte sedan det sena 1960-talets debatt för och emot militärt försvar har jag sett argumentet så öppet framföras, att lite krig är användbart för ens kunskaper som militär. Dåförtiden var det en försåtlig fråga försvarsmotståndarna riktade till officerare. Men i dag kan man alltså hylla yrkesarmén med argumentet, att man då får vara med om krig. Antagligen är det underförstått, att om man är med i Natos äventyr är man på den goda sidan.
Men detta är att se på krig och konflikter som en kolonialherre gör: svenska soldater fås att tala om fiender, även när dessa inte är Sveriges fiender. Svenska soldater fås att kalla dem "insurgenter" eller "upprorsmän", som om de vore illojala eller upproriska mot Sverige.
I samband med diskussionen om ifall man skulle införa skyldighet för officerare att göra utlandstjänst, skrev en gästkrönikör - en krigskorrespondent - i Försvarets forum, att det väl var självklart att man får vara beredd på att delta i lite krig, om man är officer.
I följande nummer påpekade en reservofficer, att krig nog låg i krigskorrespondentens intresse, men att "många av oss" hade blivit officerare just för att vi trott på idén om att Sverige skulle vara så starkt, att det skulle kunna förhindra att vi drogs in i krig.
En sådan nivå på försvarsdiskussionen skulle vara välkommen, när debattörer tror att vi får bra kompetens för försvar av hemorten genom att gå i strid med "insurgenter" i ökenliknande bergstrakter på 2 000 meters nivå.