Kunskapsluckor om Palestinakonfliktens bakgrund
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
i Sverige att svänga. Samtidigt är det uppenbart att många är okunniga om Palestina-konfliktens bakgrund. Den viktigaste orsaken till det är troligtvis 60 år av ensidig nyhetsrapportering. Här några viktiga förhållanden.
För 100 år sedan var cirka sju procent av befolkningen i Palestina judar. Ändå hade det invandrat många judar sedan 1880, till stor del folk som flytt undan förföljelser
i Östeuropa.
I slutet av första världskriget lovade britterna bort Palestina till både araberna och den sionistiska rörelsen. Den judiska in-vandringen fortsatte i vågor. 1947 utgjorde judarna en tredjedel av befolkningen på knappt två miljoner invånare. Judarna ägde dock mindre än tio procent av marken.
Den sionistiska rörelsen byggde från början medvetet upp en egen samhällsstruktur med målet att skapa en egen judisk stat. Men enda sättet att få en judisk majoritet var att fördriva den arabiska befolkningen.
I november 1947 beslöt FN att Palestina skulle delas i en judisk och en arabisk stat. Jerusalem och Betlehem skulle bli en internationell zon. FN bestod då i huvudsak av europeiska och amerikanska stater. Nazisternas folkmord på judarna hade gett européerna dåligt samvete och Stalin hoppades antagligen på att få en allierad i Mellanöstern. Palestinierna fick betala Europas skuld till judarna.
Enligt delningsplanen skulle judarna, som utgjorde en tredjedel, få 55 procent av området. Arabstaterna såg det som kolonialism och motsatte sig delningsplanen.
När Israel utropades i maj 1948 hade redan 400 000 palestinier fördrivits. Flera massakrer hade ägt rum. Arabiska trupper gick till motattack men blev i allmänhet grundligt besegrade av den väl förberedda judiska armén. Israel kontrollerade nu 77 procent av det historiska Palestina. Cirka 725 000 palestinier hade fördrivits. Hundratals palestinska byar hade avfolkats och fick nya hebreiska namn.
I dag finns omkring fem miljoner palestinska flyktingar. Dessutom finns drygt en miljon araber i Israel som visserligen har medborgarskap men som diskrimineras på olika sätt.
Sionistiska terrorister mördade i september 1948 FN-medlaren Folke Bernadotte. Mördarna släpptes snabbt. En av anstiftarna till mordet, Yitzhak Shamir, blev långt senare premiärminister.
Israels förakt för FN och internationell rätt är en lång följetong. Det finns antagligen ingen stat som brutit mot så många FN-resolutioner som Israel. Israels brott mot folkrätt och mänskliga rättigheter är väl dokumenterade.
Utöver ockupation och etnisk fördrivning handlar det till exempel om tortyr, dödande av barn, utomrättsliga avrättningar och byggandet av en enorm mur på palestinsk mark. Israel använde klusterbomber i Libanon 2006 och bomber med vit fosfor för några veckor sen i Gaza. Man har upprepade gånger angripit FN-byggnader och FN-personal.
Israel har en av världens starkaste militärmakter och innehar kärnvapen. Landet har varit inblandat i sju större krig sedan 1948. För det mesta är det Israel som attackerat. Ingen gång har en arabisk armé anfallit judiska områden i staten Israel.
De senaste 20 åren har i princip hela världen velat ha en tvåstatslösning utifrån 1967 års gränser och en rättvis lösning för de palestinska flyktingarna. Även Hamas säger sig vara villigt att acceptera en tvåstatslösning. Israel har, med stöd från USA, blockerat och fortsatt med sin maktpolitik.
FN:s generalförsamling antar varje år med förkrossande majoritet en resolution om det palestinska folkets rätt till självbestämmande. I december 2008 blev röstsiffrorna 175-5.