Den nya lärar-utbildningen alltför enbent
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ett kliv framåt säger Siv Larsson och Henry Barsk i sitt inlägg den 30 december.
Två steg bakåt och ett kliv framåt lämnar oss dock kvar i ett 1900-talsförflutet.
Emedan man skriver att "det krävs olika men lika viktiga kompetenser för olika typer av skolverksamhet" kan man till och med ifrågasätta om herrskapet ens har läst SOU 2008:109 , där det klart och tydligt står "Inriktningen på förskolan blir treårig". De tre övriga inriktningarna blir fyråriga.
Är detta kanske en anpassning till läkarutbildningen?
Kanske barnläkaren bara behöver 75 procent av en allmänläkares utbildning?
Skämt å sido, problemet med förslaget till ny lärarutbildning är ur kunskapsteoretiskt perspektiv att man ställer sig på ett ben i synen på skolan. Fakta- och kunskapsbenet får stå ensamt medan hantverks- och förtrogenhetsbenet svävar fritt i luften. (Detta brukar också formuleras fakta , förståelse, färdighet, förtrogenhet).
I den nuvarande lärarutbildningen, som toppade skolutvecklingen från 1980- och 1990-talet, hade man satt ner detta ben som tillförde kultur, kreativitet, sammanhang och helhet.
"Att det finns brister i nuvarande lärarutbildningen" kan jag däremot hålla med om, men den var på väg framåt. På väg att hitta balans och harmoni mellan ämne och innehåll. Det som ämnet kan användas till.
Man brukar också prata om balans mellan höger och vänster hjärnhalva eller som Eva Alerby, professor i lärande på LTU formulerade sig på en konferens i Sydafrika då hon citerade en lågstadielärares förtrogenhetskunskap.
"Knowledge must take a run through the whole body before it becomes real knowledge. If it just goes in one earwithout a ´body run ´, it will immediately disappear out of the other ear and no knowledge will emerge".
µ Svar till Siv Larsson och Henry Barsk, NSD Debatt den 30 december.