Få har nog missat den debatt som förts i media denna höst, gällande Norrbottens och övriga Sveriges älgstam. Rykten sprids om att älgstammen är hotad, nära utrotad eller på väg att rödlistas. Parallellt fattar enskilda jaktlag eller jägare egna beslut om hur de ska förvalta älgstammen, där man frångår vad markägarna har bestämt genom att exempelvis införa informella skjutförbud på ko. Läget är allvarligt. Men inte på det sätt som jägarkåren säger – utan på det sätt som delar av jägarkåren agerar.
Genom Sverige går nu en budkavle om att inte skjuta enligt bestämda mål, baserat på den lokala älgstammens status, utan i stället göra egna avskjutningsplaner som grundas på det som ropas efter i helt andra delar av Sverige. Trots att de har helt andra förhållanden än vi i Norrbotten så är det många som applicerar det här. Som markägare, och jägare, blir man allt lite upprörd. Inte ens i Norrbotten kan vi ju jämföra oss med varandras lag! Den svenska älgstammen har minskat, ja. Men det är en planenlig minskning som tagit lång tid. Den minskning som vi ser är varken ett hot mot älgstammens existens eller ett resultat av en dominant skogsindustri – den är ett resultat av medveten och forskningsbelagd älgförvaltning där även jägarkåren varit med och stått bakom besluten.
Ofta får vi frågan ”Varför är markägare så hatiska till älgarna?” och så är det givetvis inte. Många skogsägare är också jägare, och ser värdet av både älgen och skogen. Men alla jägare är inte skogsägare, och ser kanske därför inte kostnaden som följer av en för stor älgstam. Skadorna innebär ibland kvalitetsnedsättningar som gör att timmerstockar blir massaved, och ibland är det nästintill omöjligt att få upp en föryngring. Därmed försämras möjligheten till ett lönsamt ägande. Här i Norrbotten har vi dessutom magrare marker än i övriga Sverige, det vill säga att tillväxttakten är lägre vilket innebär att träden är kvar i beteshöjd under en längre period. Det gör att en stor älgstam i Norrbotten är mer problematisk än i län med generellt bördigare marker. Till detta är en stor del av våra marker naturligt dominerade av tall.
Vi ska komma ihåg att många som jagar idag, och som jämför med hur det var förr, jämför med nivåer som fanns på 1980-talet och en tid därefter. Då såg skogsbruket annorlunda ut med större hyggen och därmed mer lättillgänglig mat för älgarna vilket gjorde att stammen ökade drastiskt. Sedan dess har vi arbetat för att återgå till en hållbar nivå. Det görs genom den lokala förvaltningen och skötseln där många lägger ner oerhört mycket tid i jaktlag, viltvårdsområden, älgskötselområden, älgförvaltningsgrupper och viltförvaltningsdelegationer för att vi ska nå våra mål om en bra älgstam med hög kvalitet, där vi som resultat får färre trafikolyckor och högst 5 procent färska betesskador på tallstammarna.
I delar av länet börjar vi nu närma vi oss måltalen för betesskador, det är glädjande. I andra delar av länet ser det annorlunda ut. Det är en utmaning med både beräkningar och åtgärder när vandringsälgar och kraftiga vinterkoncentrationer är en realitet. Tillgången på älg för ett jaktlag eller område varierar naturligt från år till år. Det är viktigt att inte få panik för att det är färre, eller fler, älgar än vi är vana ett visst år och därefter göra egna justeringar i avskjutningen. Det är inte en klok förvaltning.