Valdagen närmar sig och vi räknar ner av olika anledningar; vissa trappar ner och vissa trappar upp. Någonting som har trappats upp ordentligt och på kort tid är den aggressiva och hotfulla retoriken hos vissa partier.
Moderaterna pratar om att NPF-testa alla barn i socioekonomiska utsatta områden. De ser sambandet med NPF-diagnos och kriminalitet och vill agera. Men visst kan vi väl ändå enas om att det finns bättre och tydligare samband att agera på?
Utöver att de tycker att polisen ska skjuta skarpt mot folkmassor vill Kristdemokraterna rutinmässigt DNA-testa personer inom ramen för inre utlänningskontroller.
Liberalerna vill språktesta tvååringar och de som inte klarar testet ska forceras in i förskolan.
Att Sverigedemokraterna vill utöva symbolpolitik och döpa om Kriminalvården till Straffverket förvånar inte. Men är det verkligen hit vi ska? Den orimliga och känslostyrda debatten som spelar på människors oro och som skapar ett ”vi och dem” är inte vad Sverige behöver.
Sverigedemokraterna menar att det är silkeshandskar som har lett till Sveriges förfall och vi står vid ruinens brant. Likasinnade partier har nu också hoppat på det tåget. Jag förstår att det här kan appellera delar av väljarbasen och visa på handlingskraft och pondus.
För alla ser ju att vi verkligen har utmaningar i samhället som vi måste ta på allvar. Tänker framför allt på segregationen i samhället som gör att barn i vissa områden är en rekryteringsbas för gängen. Vi behöver också hårda straff för de brott som nu begås i gängmiljö.
Men lösningen är inte den retorik och åtgärdsarsenal som de här partierna hostar upp. Bortsett från känslan av imaginär handlingskraft, vad åstadkommer dessa åtgärder? Det finns få till inga evidensbaserade undersökningar eller forskning som visar på att de här åtgärderna är ändamålsenliga eller effektfulla. Vi kan lika gärna DNA-testa, språktesta och NPF-testa alla personer över 160 cm med gul hatt.
Politiker är skyldiga att fatta beslut om åtgärder som är effektiva och träffsäkra. Vi hanterar skattemedel och beslutar om människors liv och integritet, att då göra det på högst lösa grunder är direkt oansvarigt och för mig ofattbart. Jag vill bedriva politik som faktiskt får effekt, besluta om åtgärder som inte får Sveriges samlade sakkunniga att drar sig i håret och sucka åt okunniga politiker. Får jag förtroendet att arbeta i Riksdagen har ni mitt ord på att jag kommer att göra allt jag kan för att vara en verklighetsförankrad röst som inte viker sig för populism och effektlösa beslut.