Debatt: Vart tog försoningsprocessen vägen?

Styrelsen för Tornedalingar, kväner och lantalaiset i Umeå ser med oro på den utveckling som regeringens och kulturdepartementets behandling av sannings- och försoningskommissionens slutbetänkande (SOU 2023:68) tagit efter det att kommissionen la fram sin slutrapport den 15e november 2023.

Problemet har nyligen formulerats genom ett öppet brev till statsrådet Parisa Liljestrand av regionstyrelsen för Norrbotten och kommunstyrelserna i Gällivare, Kiruna, Pajala och Övertorneå samt berörda minoritetsorganisationer. Det svar som kommit har enbart bestått av fagra löften och allmänna ordformuleringar. Vi vill påminna statsrådet och regeringen att sannings- och försoningskommissionens rapport tryckte på att det var hög tid för Regeringen att aktivt starta upp försoningsprocessen medan tid fanns för de efterlevande som konkret drabbats av försvenskningspolitikens assimileringssträvan att undergräva meänkieli och tornedalska kulturyttringar för att ersätta detta med det svenska språket, svensk kultur, svensk geografi och svensk historieskrivning. Det gav till konsekvens ett osynliggörande av minoriteten och en utbredd skamkänsla att vara otillräckligt svensk på grund av sin stämpling av finskhet långt in på 1900-talet. Det handlar om att ge upprättelse för individer och minoriteten i sin helhet, upprätta deras egenvärde samt erkänna deras bidrag till Sverige som nation.

Det kommissionen speciellt yrkade på var att regeringen måste utan dröjsmål erkänna kränkningarna av minoriteten. Att Regeringen tar på sig ansvaret för att driva försoningsprocessen; att processen sker genom dialog med minoritetens representanter. I detta arbete innefattas bland annat diskussion om inflytande och egenmakt för minoriteten; stöd till etablerande av huvudmuseum; stöd till ett informationscentrum för minoriteten; utökat organisationsbidrag och stöd till forskning om minoriteten.

Vi kan som styrelse inte se att egentligen någonting av värde har hänt på de föreslagna åtgärder som kommissionen lagt fram. Det vi i själva verket fått reda på via minoritetens egna företrädare är att statsrådets tjänstemän närmast aktivt negligerat minoritetsgruppens representanter både ifråga om antalet möten och när dessa väl har hållits har tjänstemännen lyssnat med ett halvt öra.

Vi är djupt bekymrade över att en sådan negligerbar hållning fortfarande finns och vi menar att den leder till att kommissionens rapport riskerar att läggas på hylla för att samla damm och glömmas bort. En sådan hållning måste statsrådet motarbeta så att en försoningsprocess kan komma till stånd.

Vi vill påminna statsrådet om att denna kommissionsrapport är den första sannings- och försoningskommission som tagits fram inom svensk förvaltningshistoria. Bara en sådan sak inger respekt för kommissionsarbetet och en moralisk skyldighet för Regeringen att fullfölja som en del av den svenska konstitutionen som rättsstat.