Under Förintelsen förföljde och mördade naziregimen miljontals människor. Diktaturen höll folk i ett järngrepp. Hotade och skrämde, smickrade och belönade, om vartannat. Men det fanns de som stod emot. De som valde att hjälpa och gömma medmänniskor på flykt, höja sin röst och protestera. Med karriär, familj och vänner på spel. Och livet som insats.
Livet i Nazityskland under 1930-talet var fyllt av fanatism, hat och våld. Med en regim som snabbt nedmonterade demokratin, devalverade människovärdet och såg till att alla fiender krossades. En utveckling som brutaliserades efter krigsutbrottet.
Motstånd var något ovanligt. De flesta människor var passiva, ointresserade eller rädda, eller ansåg sig inte ha möjlighet att göra något. Men det fanns enskilda personer som valde att gå mot strömmen och ta kampen mot den nazityska terrorn. Människor som hade fått nog. Inte längre bara kunde stå och se på. Utan hade kraft och vilja att visa medkänsla med de utsatta.
De som gjorde motstånd utgör ingen homogen grupp. Motståndarna kom från olika samhällsskikt, med skilda bakgrunder, religiösa och politiska uppfattningar. Enskilda personer som på egen hand gömde människor på flykt eller ingick i ett nätverk av flyktinghjälpare. Som exempelvis socialarbetaren Irena Sendler i Warszawa, fotografaspiranten Refik Veseli i Tirana och läkaren Ella Lingens i Wien. Eller de som öppet vågade kritisera naziregimen, som studenterna Hans och Sophie Scholl i München. Samtliga med livet som insats.
Men även i det neutrala Sverige fanns det motståndare. Enskilda svenskar som höjde sin röst och på olika sätt protesterade mot naziregimens människosyn, judeförföljelser och terror. Som Tisdagsklubbens initiativtagare Amelie Posse, revyförfattaren Karl Gerhard och flyktinghjälparen Ingrid Segerstedt-Wiberg.
Det finns sannolikt olika förklararing till varför vissa människor väljer att gå mot strömmen och är beredda att stå upp för alla människors lika värde. De som protesterade mot nazismen och som ställde sig på de förtrycktas sida var ofta självständiga individer med en stark självkänsla som ofta gick sin egen väg. Sannolikt heller inte auktoritärt uppfostrade, utan hade i många fall växt upp och formats i en förstående och kärleksfull miljö. Övade i att bry sig om andra. Att hjälpa en medmänniska var för dem inget konstigt, mer en självklarhet.
Närheten till de drabbade var en betydelsefull faktor. Ofta hade motståndarna lärt känna de utsatta. När de sedan fick frågan om de ville hjälpa, svarade de ja. För att lyckas krävdes också att de hade tillgång till ett gömställe, inte själva var bevakade och kunde röra sig fritt.
Den 27 januari varje år samlas människor över hela världen för att minnas de miljontals människor som föll offer för Förintelsen. Sex miljoner judiska män, kvinnor och barn från hela Europa mördades av den nazistiska regimen och dess medlöpare. Även romer, homosexuella, människor med funktionsnedsättning och andra grupper föll offer för denna förhatliga ideologi.
Vi vill hedra dem alla. De vars liv avbröts, de vars röster tystnade. Även dem som stod emot. De som valde att hjälpa och gömma medmänniskor på flykt, höja sin röst och protestera.
Förhoppningsvis kan dessa människors insatser även inspirera andra att ta steget och göra motstånd. I arbetet mot de framväxande antidemokratiska krafterna i vår tid. För demokratin går inte att ta för given. Se bara på USA. För några veckor sedan stormades Kapitolium, en byggnad och symbol för demokratin. I andra länder misshandlas oppositionella och mänskliga rättigheter sätts ur spel. Det sker även här i Europa. Demokratin och människovärdet är under attack.
Varningssignaler fanns då, och de finns nu. Det är därför viktigt att vi minns, och tar hjälp av vår historia, för att förstå och dra lärdomar. Och att vi är på vår vakt, vågar stå emot och göra motstånd. Även i det lilla. I bemötandet, i ordval och blickar. Det är en start.