Om en kommun har femtio särskilda boenden men väljer att överföra till marknaden tjugo av dessa enligt LOV, lag om valfrihet, eller att upphandla tjugo av dessa enligt LOU, lag om offentlig upphandling, alltså att behålla trettio i egen regi, har man då ökat mångfalden? Mångfalden i betydelsen antal boenden, självklart inte. Men kanske har man i verksamheten fört in nya arbetssätt och nya idéer? Exempel härpå är emellertid svåra att finna.
Ansvaret för verksamheter inom äldreomsorgen, såsom särskilda boenden, assistans och hemtjänst, åvilar till stor del kommunerna. Staten har ansvar, genom lagstiftning, för del av den politiska styrningen oberoende av om verksamheten drivs i kommunal regi eller tillkommit efter upphandling enligt LOV eller LOU.
LOV, lag om valfrihetssystem, innebär en rättighet för en extern aktör, att starta verksamhet inom primärvården under förutsättning att man i sin begäran visar att man avser att uppfylla uppställda krav av staten. Inom kommunerna finns denna rättighet om en kommun anslutit sig till valfrihetssystemet.
LOU, lag om offentlig upphandling, innebär att extern aktör får lämna anbud på kommunens förfrågan, vilket medför en konkurrensutsättning av verksamheter. Krav och villkor ska fastställas i form av ett förfrågningsunderlag (LOV) eller ett upphandlingsunderlag (LOU).
Företrädare för högerpartierna talar och skriver ofta om fördelar med att tillämpa LOV och LOU och framför allt LOV, alltså den lagstiftning, som ger kommunerna minimala påverkansmöjligheter. Man framhåller, främst, valfrihetsaspekten. ”LOV är att föredra framför upphandling enligt LOU”, är en vanlig åsikt. Man förordar alltså ett system, som ger sämre offentlig kontroll än ett system där beslut fattas i demokratisk ordning, det vill säga i varje enskilt fall.
Det går inte att finna belägg för att LOV har positiva effekter på kvalitet och effektivitet. Inte heller för upphandling enligt LOU kan tydliga positiva effekter konstateras. Varför upphandling, om denna inte ger ett mervärde jämförd med eget utförande? LOU innebär dock inte, som LOV gör, att verksamhet kommer till stånd utan att kommunen efterfrågat en specifik verksamhet. Härtill kommer att rätten att anordna verksamhet, som kommunen tvingas finansiera, måste ses som ett ur demokratisk synpunkt märkligt system. Den som betalar bör ha bestämmandet över huruvida just en viss verksamhet ska finnas.
Upphandling, kommunal drift och verksamheter tillkomna utan beslut i varje enskilt fall. De olika driftformerna med olika ansvarsförhållanden, skapar lätt oklarheter.
Det har visat sig att möjligheterna att göra vinster på skattebetalarnas bekostnad har lockat ett stort antal oseriösa aktörer. Om en utförare av service och stöd för äldre har ekonomisk vinst som övergripande mål får detta ofta negativa konsekvenser för den äldre. Till detta kommer att de anställdas trygghet ofta är sämre eftersom man kan tumma på krav på kollektivavtal.
Ett system, som stöds av en lag som LOV, måste ses som osunt. Ett osunt system måste avskaffas.
Med det ihåliga valfrihetsargumentet tycks fyra av våra riksdagspartier vilja överföra välfärdstjänster från att vara demokratiskt styrda till att vara tjänster vilka som helst på en marknad.
Det kan också medföra svårigheter att leva upp till krav enligt Socialtjänstlagen, SOL. I dess portalparagraf anges de övergripande målen och grundläggande värderingarna för samhällets socialtjänst, värderingar om alla människors lika värde och lika rätt till social trygghet, vård och omsorg.