Det pågår just nu en kampanj från ledande socialdemokrater för att Vänsterpartiet kravlöst ska släppa fram Magdalena Andersson som statsminister och lika kravlöst gå med på regeringens förslag till statsbudget.
Det är ungefär samma tongångar som hördes från samma personer i somras när Vänsterpartiet krävde stopp för marknadshyror och var beredda att avsätta regeringen för att få igenom kravet.
Den gången slutade det med att regeringen fick komma tillbaka efter att förslaget om marknadshyror hamnade i papperskorgen.
Läget i riksdagen har inte ändrats sedan dess. Det finns fortfarande inget stöd i riksdagen för en blåbrun statsminister med mindre än att Centerpartiet eller socialdemokraterna byter sida.
I en demokrati gäller det att samla en majoritet för att kunna bilda en regering och få igenom sin politik. Då måste man vara beredd att förhandla och kompromissa med alla de partier som man behöver ha stöd ifrån.
Centerpartiet och S-ledningen verkar ha inställningen att det räcker att dom förhandlar sinsemellan och sedan kräva att Vänsterpartiet accepterar rollen som dörrmatta. Dom borde ha lärt sig nu att den attityden inte fungerar. En majoritet där två mobbar den tredje är ingen stabil majoritet.
En stabil majoritet skapar man om alla ingående parter förhandlar och kommer överens. Det kan vara jobbigt och alla kommer inte att bli nöjda, men det är demokratins villkor.