Fredag den 16 februari kan vi läsa två inlägg i NSD. På ledarplats vill Olov Abrahamsson få acceptans för all exploatering i omställningens namn. Och samma datum finns en bitter insändare från signaturen ”Upp till kamp” som tar avstånd från hela omställningen: ”Att vi i norr exploateras så att ”eliten” i söder än en gång får vältra sig i slutprodukten av våra naturresurser?” De är skrivna från motsatta perspektiv, men har en gemensam fatal nämnare.
FN:s Parisavtal som har målet att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grad, är baserat på världens ledande klimatforskning. En snabb omställning är nödvändig för samhällets fortbestånd. Och omställningen kan inte ske ”någon annanstans” utan på varje plats, här och nu, det vill säga även i Norrbotten efter våra förutsättningar. Det här förstår nog Abrahamsson, men knappast signaturen ”Upp till kamp”. Fastän inom FN pågår också en process för att stoppa utrotningen av livets mångfald på jorden, och även för detta har avtal slutits. Det verkar Abrahamsson nonchalera.
Vi överutnyttjar planeten. Ojämnt fördelat mellan fattiga och rika. Sverige överförbrukar som om vi hade 4 jordklot, och USA är ännu värre, medan Costa Rica i motsats till Sverige är ett föredöme i hållbarhet. Den som fortfarande tror att oändlig tillväxt är möjligt på en ändlig planet lider av en farlig kunskapsbrist. Detta har varit känt sedan 1970-talet då Romklubbens rapport ”Tillväxtens gränser” kom. Och i dag tillkännagavs att en FN-rapport kommer, som visar att tillväxt är ingen lösning. Metaller och andra resurser räcker inte. Vi måste dra ner istället. Omfördela tillgångarna på ett rättvist sätt, och även ge tillbaka livsmiljö till det vilda, som vi trängt undan till nittio procent.
Naturskyddsföreningen i Luleå föreslog redan på ett seminarium 2009 att SSAB skulle ställa om från fossilkolsbaserad stålproduktion till vätgasbaserad, men SSAB:s representant nobbade förslaget, och så förlorades flera dyrbara år. Naturskyddsföreningens länsförbund såg betydelsen av utbyggnaden av vindkraft för elproduktion på ett sätt som inte förstörde värdefulla naturområden. För att klara det måste känsliga områden identifieras och respekteras.
Därför upprättades en stoppkarta, och en vindkraft-förslagskarta. Motsvarande skyddsbehov måste respekteras för viktiga renbetesområden, kulturmiljöer etc. Energimyndigheten räknar i sin långsiktiga prognos med att det kommer att behövas ungefär 5000 vindkraftverk i norra Sverige. Det motsvarar endast 3,5 procent av Norrbottens och Västerbottens yta. Inte omöjligt i en seriös process att avdela en så begränsad yta. Men då måste utpekade värden respekteras. Däremot hindrar det klimatomställningen att begära att vi inte ska se vindkraftverk runt våra städer eller i utsikten från fönstret.
Abrahamsson tar citat ur sina sammanhang. A för miljö- och klimat är att minska trycket på vår enda jord. A är inte elbil till alla. Självklart behöver bilar med förbränningsmotor ersättas av elbilar. Men när Naturskyddsföreningen skriver ”Det är viktigt att vi gör allt vi kan för att minimera vägtrafikens miljöpåverkan genom att effektivisera bort transporter” så tar inte Abrahamsson med det. Han räknar upp långa rader med olika ämnen som för att leda i bevis att de alla är lika nödvändiga och att vi därför ska acceptera all gruvbrytning.
När det gäller solceller, så är som tur de allra flesta cirka 95 procent av världsmarknaden, gjorda på framförallt kisel. Kisel är jordskorpans näst vanligaste ämne, ofarligt, och behöver inte brytas i känslig natur. Man behöver inte använda CdTe-tunnfilmssolceller som innehåller giftigt kadmium. Alltså har inte Abrahamsson lyckats bevisa att det är nödvändigt att få fritt fram för all gruvbrytning för att genomföra omställningen.
Både exploateringsivrarna och bromsklossarna mot teknikomställning uppvisar urskiljningslöshet som gemensam nämnare. Om vi ska klara av omställningen för en säker framtid måste vi ha det gröna hållbarhetsmålet klart för oss, och därför kritiskt bedöma vilka föreslagna projekt som verkligen leder mot målet, och vilka projekt som måste stoppas för att de slår undan benen för oss.
SVAR DIREKT: Nej, Lars Andersson, jag har inte påstått att det ska vara ”fritt fram för all gruvbrytning”. Alla projekt ska prövas och värderas var för sig. Däremot är jag övertygad om att det finns många fördelar med att öppna fler gruvor i ett stort, glesbefolkat och mineralrikt land som Sverige istället för att vara beroende av import från andra.
Låt oss också för en stund begrunda hur vi nyttjar våra marker i Sverige. Sverige använder för närvarande ungefär 35 000 hektar för golfbanor – en verksamhet som fortsätter att växa år efter år. Enligt SGU (Sveriges geologiska undersökning) finns dock bara cirka 9 000 hektar gruvmark i hela Sverige. Gruvområdena i Aitik och Kiruna, som är störst, uppgår tillsammans till 5 100 hektar.
Min slutsats är därför: Ja, det finns både möjlighet och utrymme för att öppna fler gruvor i Sverige – i synnerhet med tanke på att investeringar i elfordon, vindkraftverk, solcellsparker, järnvägar och andra klimatvänliga grejer innebär ett snabbt och växande behov av metaller och mineral. Det handlar inte bara om kisel, som Andersson gör en stor sak av i sin artikel.
Med vänliga hälsningar
Olov Abrahamsson, politisk chefredaktör, NSD