Lenita har gett tydliga signaler om en mer försonlig attityd till oppositionen och en öppnare ledarstil i kommunen. Hon har samtidigt varit bunden av den uppgörelse mellan socialdemokraterna och moderaterna som Niklas Nordström sydde ihop efter valet 2018. Detta har gjort hennes uppdrag nära nog omöjligt.
Jag ser hennes avgång som en seger för de krafter som vill fortsätta samarbetet med Moderaterna efter det spår som Niklas Nordström stakade ut. Det bådar inte bra inför valet 2022.
Jag ser också en tydlig könsdimension i det som händer. När Niklas Nordström avgick för ett år sedan stod valet mellan Lenita Ericsson och Kent Ögren. Ögrens anhängare talade då högt om behovet av en ledare med erfarenhet och stabilitet. Lenita hade, till skillnad från Kent, tio års erfarenhet från Luleå kommunfullmäktige, som nämndsordförande och som vice kommunalråd, men det vägde för lätt i hennes kritikers ögon. Det Lenita beskriver i sitt avskedsbrev är också hur hon utsatts för tydliga härskartekniker under sin korta tid som kommunstyrelsens ordförande.
Min vision har varit och är fortfarande att Luleå ska kunna få någon form av vänsterstyre efter valet 2022. Rimligen borde socialdemokraterna vara en del i sådant styre. Men det som händer inom socialdemokratin i Luleå nu får mig att undra ifall (S) alls vill vara en del i vänstermajoritet.
Diskussionen framöver kommer väl med rätt att handla om politikens villkor och hur vi beter oss mot varandra. Men lika viktigt är att vi också diskuterar hur vi vill att Luleå ska utvecklas och vilken politik vi vill ha i ett framtida Luleå.