I Sverige är religionsfriheten lagstadgad i grundlagen. Vilket i praktiken innebär att var och en av oss har friheten och rätten att utöva vår religion enskilt eller tillsammans med andra likasinnade. Lagen tvingar inte heller någon enskild att tillhöra någon religion som inte vill det.
På 1980-talet kom lagen att tillämpas på ett mer tydligt sätt. En statlig utredning gjordes om den andliga vården inom sjukvården och kriminalvården. I undersökningen framkom tydligt att samtliga persongrupper, i dessa vårdgrupper, saknade både tid och kompetens att kunna möta patienternas andliga behov på ett tillfredsställande sätt.
Med religionsfriheten som grund, ansåg utredningen att den andliga vården behövde utvecklas bland annat inom sjukvården. Svenska kyrkan med sin beskattningsrätt skulle utöka personaltätheten efter behov. Men till vården kom många med frikyrklig erfarenhet. Utredningen ansåg att de som valde den lösningen hade rätt att få möta sina andliga behov i en frikyrklig miljö. Utredningen kunde inte beordra frikyrkorna att anställa mer personal för denna verksamhet eftersom deras verksamhet byggde på frivillig basis. Därför föreslog utredningen att staten skulle ge ekonomiskt stöd till de fria församlingarna för att anställa personer för tjänst i den andliga vården på sjukhus. En gedigen utbildning startade för att kunna ta ansvar för den andliga vården i sjukhusmiljö. Arbetet skulle drivas ekumeniskt under den gemensamma beteckningen “sjukhuskyrkan”. Allt detta på grund av att religionsfriheten är skyddad i grundlagen.
Jag har fått arbeta 18 år som sjukhussjälavårdare. Där har jag upplevt hur sjukhuskyrkan fyllt en oerhörd viktig funktion. Svenska kyrkan och de fria församlingarna har idag en viktig och värdefull uppgift i den sammansatta vården. Även i jourhavande prästuppdraget har svenska kyrkan en viktig funktion i den akuta samtalskontakten med människor i nöd eller kris. Det innebär att präster går att nås, på telefon, varje dygn mellan klockan 21.00- 06.00 via SOS alarm. Under pandemin ökade tillgängligheten med 4 timmar. Den tjänsten fyllde ett stort behov. När pandemin bröt ut ökade samtalen från 200 till 300 samtal varje dygn. Enligt SOS växelpersonal fick de möta en stor mängd personer som uttryckte sin tacksamhet över att SOS tillhandahöll den här tjänsten att förmedla kontakten till jourhavande präst.
För oss kristdemokrater med våra praktiska erfarenheter är det verklighetsfrämmande när vi hör hur ledande politiker på riksnivå driver en linje att bland annat kristen tro inte får förmedlas i det offentliga rummet.
Jag undrar vad orsaken är? Förtränger ni behovet eller bryter ni medvetet mot den grundlagsskyddade religionsfriheten?