Det började med att Börje Ulander, ordförande för Eyvind Johnson-sällskapet i Boden, den 20 april 2010 skrev till länsstyrelsen och begärde att stugan ska förklaras som byggnadsminne.
”Eftersom fastigheten har ett mycket stort kulturhistoriskt värde för hela Sverige och på regional och lokal nivå, anser jag att samhället måste bättre skydda och bibehålla denna fastighet och hela området med sin ursprungliga boendemiljö. En viktig faktor är den närhet som finns till den lantbruksmiljö och stambanan med järnvägen som ofta skildras i Eyvind Johnsons tidiga författarskap …”
Han har rätt. Just dessa miljöer har varit bärande för Eyvind Johnsons litterära gärning. Den som med tiden skulle leda till ett Nobelpris i litteratur.
Efter att ha fått några frågor från kultur- och miljöavdelningen vid länsstyrelsen, gjorde Börje Ulander en komplettering av sin ansökan den 20 juni 2010.
Sedan hände just ingenting, utöver att den byråkratiska maskinen långsamt malde och att Börje Ulander fick gå i väntans tider.
Den 17 december 2013 presenterade länsstyrelsen en bedömning av kulturhistoriskt värde om byggnadsminnesförklaring av Eyvind Johnsonstugan. I den står att läsa: ”Eyvind Johnsongården är en mycket enkel och ordinär byggnad eftersom byggnadstypen är vanlig och stugan är sedvanligt uppbyggd och inredd. De personhistoriska och symboliska värdena är dock stora och de historiska sammahangen för byggnaden och författaren är kända. Trots byggnadens enkelhet finns stora möjligheter att illustrera författarskapet men också delar av Bodens och Norrbottens historia.”
Än så länge såg det ljust ut vad gäller byggnadsminnesförklaring, åtminstone tills tillväxtnämnden i Boden gav sin syn på saken. Utlåtandet, daterat 5 maj 2014, är bland det mest märkliga jag läst, åtminstone vad gäller slirighet eller konsten att likt katten gå kring het gröt.
”Tillväxtnämnden avstyrker tills vidare Länsstyrelsen Norrbottens förslag att byggnadsminnesförklara Eyvind Johnsonstugan, Björkelund 2:4. […] Under 2015 vill kommunen arbeta med culture planning (samhällsplanering med kulturella förtecken) i syfte att bland annat kartlägga kulturellt värdefulla platser i de centrala delarna av kommunen. Målet är dels att skapa en helhetsbild av de resurser som finns, dels skapa handlingsplaner för utveckling av olika kulturella resurser som kan bidra till kommunens utveckling och vara en del i den mer övergripande samhällsprocessen.”
Läs gärna citatet en gång till, för det är ett tragikomiskt exempel på politikens och byråkratins nyspråk. Att säga ingenting om någonting som liknar någonting, men som mest av allt ska tolkas som något icke-förpliktigande, som just betyder ingenting. Det är endast så det kan tolkas. Tyvärr.
Kommunens svar gjorde det enkelt för länsstyrelsen och dess svar var givet. I ett brev till Börje Ulander, daterat 19 augusti 2014, kan vi läsa:
”Länsstyrelsen beslutar med stöd av 3 kap 1 § Kulturmiljölagen (1988:950) att inte byggnadsminnesförklara Eyvind Johnson-stugan i Björkelund.”
Ingen kommun i Norrland kommer under överskådlig tid att kunna ståta med en Nobelprisatagare i litteratur. Hur svårt kan det vara? Vad är haken? Varför tvekar Bodens kommun?
Jag sitter hemma hos Börje Ulander och försöker se det hela opmistiskt.
– Du kan ju alltid göra en ny ansökan om byggnadsminnesförklaring, föreslår jag.
– Jag vet inte. Det känns som om luften gått ur mig.
Om det är så, är det ingenting mot hur ur luften har gått ur Bodens trovärdighet vad gäller att ta hand om ett nationellt, angeläget kulturminne.
Att tills vidare avstyrka en byggnadsminnesförklaring kan lägga en död hand över frågan. Länsstyrelsens beslut kan endast överklagas av Riksantikvarieämbetet. Eller sett i tennistermer: Bodens kommun hade fördel och egen serv, men valde att slå ett slag i luften.