Egentligen vet man ingenting förrän man själv varit med om det. Ingen kan ha undvikit alla skriverier om hur eländigt det är på Akuten på Sunderby sjukhus. Men vad det innebär förstår man först när man själv står där en dag med fruktansvärda magsmärtor.
Inte så många i väntrummet. Två timmar går ändå långsamt innan jag blir insläppt till en mottagningssköterska som ställer sina frågor, klämmer lite på magen, antecknar och lotsar mig till själva akutmottagningen.
– Du får sitta här och vänta så blir du undersökt, säger hon och pekar på en ledig soffa i en korridor. Det visar sig vara den enda lediga. På alla andra sitter eller ligger människor, alla ser trötta ut, någon sover. Klockan är 18. Jag frågar damen mitt emot hur länge hon har suttit där.
– Jag har varit här sen klockan 11. Och jag är så hungrig så snart går jag härifrån.
– Vad väntar du på, frågar jag.
– Besked från röntgen. Jag kan inte förstå varför det ska ta så lång tid.
En annan dam kommer fram och frågar:
– Vad gör jag här? Och hur kom jag hit?
– Varifrån är du?
– Från Vuollerim. Och nu sitter jag bara här och väntar på att få åka hem, men du förstår, de här skorna är inte mina.
En ung kvinna har svår migrän. Får hjälp av sin son med översättningen. Vi är en stor lyssnarskara som måste lyssna medan hon berättar sin sjukdomshistoria för en tålmodig sjuksköterska.
Lite längre ner i korridoren ligger en dam som har ett stort elakt sår på ena foten, men som utan att klaga legat kvar hela dagen. Turligt nog har hon sällskap av sin dotter som försöker hålla humöret uppe.
Så kommer en läkare till damen från Vuollerim. Han säger att hennes prover ser bra ut, och att hon kan åka hem.
– Men det här är inte mina skor, säger hon.
– Du har väl inte gått hit i strumplästen”, svarar doktorn och hjälper henne att ta på skorna.
Och så där håller det på. Vid 21-tiden blir jag kallad till röntgen. Det går fort och smidigt. Och överallt samma positiva, uppmuntrande personal. Tillbaka till min plats i korridoren frågar jag en sjuksköterska som passerar för säkert 30:e gången:
– Hur många steg blir det för dig under en dag? Han tittar leende på mig.
– Det blir väl ett eller två maratonlopp.
När klockan passerat 22 undrar jag lite försiktigt var och när jag får sova.
– Så fort jag hittar ett ledigt rum så ska du få en filt och en kudde. Inte så bekvämt kanske, men vi gör så gott vi kan.
Tillbaka till mina kamrater i korridoren. Alla är trötta, många hungriga, men ingen klagar. Vi ser undersköterskor, sjuksköterskor och läkare ila fram och tillbaka, samtala med patienter, ta prover. Ibland larmar det från något rum och som en Vasaloppsstart kommer sex-sju personer springande på led.
– Hur orkar ni, frågar jag flera.
– Enda sättet att klara det här är att vi hjälps åt och håller humöret uppe. Både på oss själva och alla patienter. Och vi trivs faktiskt, trots allt.
När klockan närmar sig 23 får jag hjälp att ta min soffa med hjul och köra in den till ett tillfälligt tomt mottagningsrum.
– Här får du sova, säger syster Åsa som ger mig en dos morfin och lovar att jag kan ringa om jag får ont. Vid det laget har jag nästan som damen från Vuollerim glömt bort varför jag är där.
På morgonen, nya ansikten plus en urologläkare som berättar att de har hittat en liten njursten.
– Inte så stor men jag vet att det kan göra väldigt ont.
– Och nu, frågar jag.
– Vi får avvakta och hoppas att stenen far ut av sig själv.
Mottagningsrummet behövs till annat och jag blir hänvisad till ett nytt krypin. Men där får jag bara vara kvar en timma.
Ut i korridoren igen med min rullande soffa, mitt hem. Jag fortsätter fråga de som arbetar hur de står ut i detta kaos.
– Vi försöker hjälpa till för att få tiden att gå. Ett besked om röntgen, nya prover som ska tas. Lite nyponsoppa till någon, en mugg yoghurt till någon annan.
Själv är jag helt slut, 28 timmar utan riktig mat eller sömn.
Vid 22-tiden dag 2 stapplar jag ut till det stora centrumrummet, akutens hjärta. Therese ser mig och skakar på huvudet.
– Jag har inte hittat något rum till dig. Det finns inte heller plats på patienthotellet.
– Han kan bo här, ropar en ung kvinna från ett undersökningsrum, jag ska ju träffa doktorn snart.
Therese blir lika glad som jag.
– Hämta din soffa så ska du få en filt och en kudde.
Ett draperi dras för men ljudnivån är hög. Mycket ska avhandlas, scheman diskuteras och någon anekdot från dagen att skratta åt. Vid ett-tiden tystnar det och jag somnar.
– I morgon ska du till operation och sen till avdelning 51.
Efter ingreppet får jag sova i en riktig säng och morgonen därpå en dusch. Det känns som en verklig lyx, men jag kan inte släppa tankarna på evighetsloppet på Akuten. Måtte de få rimligare arbetsvillkor och högre lön.