Debatt: Tillsätt en haverikommission i gravflytten

Bristen på kommunikation har gjort att vi efterlevande hamnat i strykklass. Våra anhöriga må vara döda. Men det handlar respekt och om att hedra minnet av de kvinnor och män som byggde staden och gjorde gruvprojektet möjligt och lönsamt. 
Gruvbrytningen i Kiruna drabbar inte bara stan som rivs. Den drabbar Kyrkan och Mariakapellet. 2025 ska Kyrkan transporteras på hjul till sin nya plats, är det sagt. Kapellet ska ersättas av en ny byggnad som ska byggas bredvid kyrkan.
Mariakapellet är platsen för de som levde före oss och för våra minnen. Där vilar min familj. Vi skulle inte behöva tänka på gravarna. Det var så de uttryckte sin sista vilja. 
I tio år har gravflytten planerats. LKAB står för kostnaderna. De etiska frågorna har de lämnat till Kyrkan. Det låter konstigt i mina öron. Det är LKAB som genom gruvbrytningen obehörigt stör gravfriden. Det är LKAB som tvingar oss att flytta våra anhöriga. 
Det har förekommit uppgifter om att de har dispens att flytta gravarna. Men någon sådan har inte utfärdats, säger Länsstyrelsens rättsenhet. Det bekräftas av kyrkan. Att det inte haft dispens under de tio år som förberedelsearbetet har pågått är anmärkningsvärt
Därför ställde jag frågan till LKAB; Hur tänker LKAB kommunicera gravflytten med oss. Det tänker vi inte göra, var svaret. Följdfrågor bemöttes i en enda mening. Vi kirunabor tycker! Som utflyttad placeras jag utanför gemenskapen. Jag är inte vi, jag är dom, jag är resten.
Kyrkan är svävande i sina svar och göra skillnad på folk och folk. De har kontaktat Hjalmar Lundbohms anhöriga med frågor om hans grav. Han var LKAB:s första disponent. Hans eftermäle handlar mer om hans sorglösa patriarkala ledarskap som blev en belastning för bolaget och att han var lobbyist för rasbiologin. Han lämnade Kiruna redan 1920.
I nätmagasinet Memento, 2017, finns uppgiften att ”flytten sannolikt innebära att man som etiska rådet inom SBF förordat tar ett symboliskt stycke mark och placerar på den nya platsen.” Men privata begravningsföretag kan väl ändå inte ha något att säga till om?. För mig känns det osmakligt att symboliskt ta en skopa jord från minneslunden och flytta den till nya platsen. Lite aska kan följa med, medan resten blir kvar. Som att mamma skulle följa med till den nya platsen, men inte pappa. Avsätt i stället ett hörn vid nya kapellet för en minnestavla, som en hyllning till våra gruvpionjärer.
PÅ LKAB:s hemsida säger Hans Stiglund, tidigare biskop för Luleå Stift, att gravfriden bör råda när det gäller minneslunden och Hjalmar Lundbohm. I kolumbariet går det att flytta urnorna. Å andra sidan bör man fundera på om vissa gravar ska flyttas och andra inte.
Straffrättsliga regler om gravfrid har funnits ända sedan landskapslagarna på medeltiden. Gravfriden skyddar de dödas vilorum. Brott mot gravfriden är när någon obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar lik eller avlidens aska, öppnar grav eller eljest gör skada eller ofog på kista, urna, grav eller annat de dödas vilorum eller på gravvård.
Den första juli i år kom en ny lag om gravfrid som stärker anhörigas rättigheter. Intentionerna är att en död person ska kunna bestämma över vad som ska hända med kroppen i förvissningen om att den behandlas med respekt. Ett angrepp på gravfriden utgör ett obehörigt intrång på dennes intressen. Det kan upplevas av anhöriga som personangrepp. Men på tio år har ingen kontaktat oss för att höra vad vi vill ska hända med gravarna. Därför bör man tillsätta en haverikommission som tillvaratar våra intressen.