Som socialdemokratisk gräsrotspolitiker i en kommun i norra Sverige var det med stor förvåning som jag läste den debattartikel i Expressen 22 juni som Teresa Carvalho, Fredrik Lundh Sammeli, Lisa Nåbo och Ardalan Shekarabi valde att gå ut med inför sommarens kommande politiska stiltje.
I en tid där många medborgare på allvar börjar känna av räntehöjningar, höga matpriser och en tilltagande lågkonjunktur så väljer flera tongivande socialdemokratiska politiker att fokusera på att diskutera vem som egentligen gjort vad när det gäller att bekämpa grunden till de skjutningar som plågar Sverige. Texten andas snarast orden ur djungelboken där Mowgli säger ”jag är nog tuffare än somliga tror” än att ingjuta hopp och särskilja Socialdemokraternas linje från de konservativa partierna på högerkanten.
De har förvisso rätt i att många samhälleliga problem grundar sig i fattigdom, bristande integration och utanförskap men vi ser inga konkreta förslag eller ens en riktning i vilken vi kan gå för att hitta en lösning. Man skriver att man skall öka samhällsgemenskapen men beskriver egentligen inte hur detta skall gå till.
Det är utmärkt och mycket välkommet att det socialdemokratiska partiet har för avsikt att ur ett partipolitiskt perspektiv starta ett projekt för en ny samhällsgemenskap inför 2030-talet. Men för att vi skall kunna föra fram detta budskap krävs att vi på ett pedagogiskt sätt förklarar vår vision och ger konkreta exempel på vägen dit.
I artikeln nämns till exempel ingenting om ekonomiska reformer för gemene man där det inte är de rikaste som förfördelas. Det presenteras inga förslag som för landsbygden och städerna närmre varandra. Inget om hur Socialdemokraterna ser på framtidens utmaningar inom välfärden. Inget om den enorma personalbrist som råder inom vård och omsorgssektorn men även många andra branscher. Inte heller skrivs det något om den stora utbyggnaden av det civila och militära försvaret som är ett måste i nutid.
Som tillhörande den socialdemokratiska ”gräsrötterna” i norra Sverige så har säkerligen många med mig en känsla av att delar av politiska representanter i stora städer i vår södra landsände inte riktigt hängt med i utvecklingen och den ”andra industriella revolution” som vi i norra regionen står inför just nu.
Förutom batterifabriker och kolfritt stål ser vi nya malmfyndigheter som har potential att göra oss och Europa mindre beroende av länder som Kina och Ryssland för framtidens elektrifiering. Malmfyndigheterna kan om politiken vill ligga till grund en svensk motsvarighet till Norska oljefonderna. Det är en satsning som hela norra regionen, inklusive våra grannländer Finland och Norge är del av. Denna satsning har i förlängningen mycket stor betydelse för det skatteunderlag som senare skall betala allas vår välfärd.
Med andra ord så står vi som nation inför ett verkligt positivt paradigmskifte där tung industri just i detta nu inleder en nystart med världsledande teknik och där vi likt på 60 och 70-talet har ett skriande behov av arbetskraft av alla dess former.
Vi borde inte diskutera stramare migrationspolitik utan i stället presentera statliga reformförslag på hur vi snabbt kan hjälpa till med bostadsbyggande, skolor och expansion av vård och omsorg i norra regionen.
Sverige kommer snart, om vi inte redan är där, att stå inför att vi måste starta rekryteringskontor i andra delar av världen för att kunna utveckla och bibehålla konkurrenskraft inom den nya industrin. Utan arbetskraftsinvandring kommer vi bli omkörda av våra konkurrenter.
Som slutord vill jag citera Olof Palme från ett tal 1985, ungefär sex månader innan han blev mördad:
”Kan vi medverka till att livet blir lite lättare, förhoppningarna för framtiden lite större och drömmarna lite ljusare. Då har vi fyllt vår politiska uppgift och det är att stå för gemenskapens, solidaritetens och jämlikhetens idéer.”
Olof Palmes citat borde vara vägledande hur vi socialdemokrater skall visa vägen. Inte en tävling i vem som kan uttrycka sig hårdast kring problemen med kriminalitet. Det lockar få väljare från högerkanten.