Under 1990-talet bodde jag i Svartöstaden och blev bekant med ett begrepp, som alla Svartöstadsbor visste innebörden av. Gråzonen. Den zon som enligt den kommunala detaljplanen markerade industrimark – inte bostadsmark. Ändå hade det byggts hus inom det området.
Folk har bott i gråzonen under generationer och vid flera tillfällen har husen varit hotade av rivning. Det bärande argument har just varit att husen är byggda på industrimark.
Miljödomstolen har den 26 november 2010 meddelat SSAB EMEA, dåvarande SSAB Tunnplåt AB, tillstånd för fortsatt produktion men med villkor.
Ett villkor är att SSAB måste ha en utbildad, utrustad, bemannad räddningsstyrka som kan begränsa skador på människor och miljö vid en kemikalieolycka.
I ett svar till Miljöskyddsenheten vid länsstyrelsen skriver SSAB, den 17 maj 2014:
”Det område som skulle kunna beröras av en allvarlig kemikalieolycka vid SSAB EMEA i Luleå, är i huvudsak det som är beläget innanför det stängsel som avgränsar området. Innan genomförd omdragning av masugnsgasledningen, klart 2013, identifierades ’worst case”-scenarier i företagets Säkerhetsrapport där närboende kunde drabbas. Omdragning av masugnsgasledning har lett till närboende inte skall påverkas av de i Säkerhetsrapporten identifierade riskerna.”
Rimligen borde en tolkning av detta utlåtande innebära att man kan ta bort den döda handen över Gråzonen. Att betrakta kvarteren som vilka kvarter som helst i Svartöstaden. Och att kommunen tar ansvar för sina hus och rustar dem.
På senare tid har de så kallade Fritz Olsson-husen rivits (2010). Röcknerska gården är hotad av rivning. Plus, som sagt, åtta hus i Svartöstaden med totalt 26 lägenheter.
Jag tror det går en rysning hos många Luleåbor. Känslan av kalla kårar från 1960- och 1970-talens rivningshysteri i Luleå.
Det är som om Aron ”Husmördaren” Marklund går igen. Eller som om dagens socialdemokrati ingenting lärt. Fast närmast sanningen är kanske att Luleås socialdemokrater en gång för alla vill göra sig kvitt alla trähus i staden.
Luleå vill nå 10 000 nya Luleåbor. Dessa ska tydligen möta en stad helgjuten i betong. Här finns inte utrymme för några kontraster eller för något som blickar bakåt. Trähus har enligt den styrande agendan varit av ondo. Modernismen stavas betong. Historielösheten firar nya triumfer.
Att döma av rapporten har SSAB inte något intresse av att husen i Svartöstaden rivs. Då återstår att det kanske är en principsak för socialdemokraterna att dessa hus ska rivas. En stad utan kulturhistoriskt intresse riskerar att bli själlös och kommer med tiden att vara i behov av kuvös.
Det räcker nu! Lås oss behålla – och underhålla – de trähus som finns kvar