Året runt, den vackraste sommardag liksom den mest gnistrande vinternatt, decennium efter decennium har vi alla tvingats leva under hot. Hot som innebär att vi och våra kära inom några minuter kan drabbas av att vakthavande befäl i en kärnvapenbunker gör en missbedömning av vad som sker på radarskärmarna eller ett programmeringsfel som leder till att kärnvapenmissiler lämnar sina silos för att med sin dödsbringande last nå sina förutbestämda mål där vi befinner oss. Men för att behålla livsglädjen och för att våra samhällen ska fungera tvingas vi bortse från detta hot.
Det var om detta Alva Myrdal skrev, när hon för 45 år sedan förtvivlad konstaterar ”att människor runt om i världen vant sig vid att leva vidare, så obekymrade av den ständigt ökande risken, att den stora förödelsen plötsligt kan utplåna oss alla och vår civilisation.”
Det var därför glädjens dag den 7 juli 2017 då konventionen om kärnvapenförbud (TPNW) antogs av 122 medlemsstater i FNs generalförsamling och som nu gäller som lag från den 22 januari 2021, då mer än 50 stater ratificerat den.
Beslutet var kulmen på det arbete att mobilisera civilsamhället, som bedrivits av ICAN, för vilket organisationen belönades med Nobels fredspris 2017.
Det var däremot en sorgens dag, den 12 juli 2019 , då utrikesminister Margot Wallström tvingades konstatera, att det i riksdagen då inte fanns stöd att ratificera konventionen, som Sverige varit med om att arbeta fram.
Ett skäl som anfördes var att en sådan skulle vara skadlig för våra samarbeten med USA, NATO och grannländer i Norden.
Vårt partnerskap med Nato är dock inte ett hinder för ratificering då både Österrike och Irland, som i likhet med Sverige har ett sådant partnerskap, gjort detta.
Även 56 förutvarande stats-, utrikes-, och försvarsministrar i NATO- länder, däribland Tyskland, Kanada, Japan, Norge, Danmark och Island (varav två generalsekreterare i NATO), yrkar på att deras hemländer ska ratificera.
En ratificering skulle innebära, att kärnvapen inte under några omständigheter tillåts på svensk mark, i svenska vatten eller i svenskt luftrum. Det skulle innebära att risken för vårt land att utsättas för ett anfall med kärnvapen minskar i stället för att öka, vilket är fallet när ett militärt angrepp med kärnvapen kan misstänkas utgå från vårt lands territorium.
Sverige är en liten, men mycket respekterad nation inte minst för sin långa tradition av arbete mot kärnvapen. Idag har Sverige därför en förväntan på sig, att fortsatt vara en förnuftets röst. Vi kan inspirera andra att öka det moraliska trycket på kärnvapenstaterna och deras allierade, att ta några första steg mot en kärnvapenfri värld.
En svensk ratificering förutsätter, att en majoritet av riksdagens ledamöter lever upp till sunt förnuft, tar hänsyn till folkopinionen och till ett moraliskt ansvar för nuvarande och kommande generationers framtida säkerhet, genom att bidra till att minska hotet från kärnvapnen.
Det vore ett riksdagsbeslut som knyter an till Sveriges historiska arv i nedrustningsfrågan, gör vår röst i opinionsbildningen mot kärnvapen tydligare och att Sverige återtar rollen, som stark pådrivare i arbetet mot kärnvapen. Det bidrar till en säkrare värld för alla.