Allt är stilla, vårsolen ligger över snötyngda träd och en god tur väntar! Kanske åker du ut ihop med familj och barn, eller ensam på skidor. Vad är det som fattas i beskrivningen av vad en sedvanlig tur kantas av, nästan alldeles oavsett var du ger dig ut? Jo, ljudet av stegrande och fallande skotermotorer, kvarhängande bensinlukt och djupa ojämna spår. Det behöver såklart inte vara så här. Skotertrafiken i vårt grannland Norge är betydligt mer reglerad. I Sverige fanns det en del goda intentioner i den statliga utredningen Hållbar terrängkörning SOU, 2019:67. Vi anser att lagstiftning måste reglera buskörningen som ödelägger möjligheterna till friluftsliv och rekreation för det stora antalet.
Förra helgen gav vi oss ut på turskidor för två tältnätter i Västerbottens största naturreservat nedanför fjällen, Stöttingfjället, på höjdryggen mellan kommunerna Åsele, Vilhelmina, Lycksele och Storuman. Vi hade förhoppningar om en tyst helg i orörd natur, många kilometer från närmsta väg och bebyggelse. Så blev inte fallet. Turskidandet innebar att ta sig fram jämsides olika skotersällskap som befann sig i naturreservatet för lek i lössnön, skoterförarna var vuxna människor åtföljda av en del troligt minderåriga förare. Det var inte bara vi som stördes. Reservatet är såklart först och främst hem för ett rikt djurliv, vilket vi såg många spår av. På natten ripor spelandes utanför tältet och i snön spår av bl.a. tjäderlegor, ren och järv. Efter att vi sett hur skotrarna rört sig i buskörning över myrar och i sluttningar bland lavklädda granar, såg vi en flock stressade renar lämna fint bete i galopp.
En av oss har jobbat i Kirunafjällen flera år och har där erfarenhet av hur denna typ av skoterkörning som i takt med fler, större och kraftigare maskiner helt spårat ur. Vi kan tillsammans konstatera att situationen är densamma i hela fjäll-, skogs- och kustlandskapet i både Norrbotten och Västerbotten. Skotrar tillåts köra överallt, på bekostnad av många andra intressen så som friluftsliv, djurliv, rennäring och markägande. Vi anser att skoterleken bör hänvisas till tydligt avgränsade platser, så som gäller för all annan motorsport. Varför ska detta vara undantag?
Nej, vi är inte emot all skotertrafik. Vi ser positivt på att skotern på vissa håll är avgörande som transport- och hjälpmedel och även på de skotertrafikanter som drar upp fina leder och håller sig till dessa (och hastighetsbegränsningen), för att kunna njuta av pimpling och vårsol. Dessvärre verkar denna sansade körstil stå för en minoritet av körningen.
Med det sagt kan vi konstatera att två frågor är obesvarade:
Hur ska vi som vill uppleva tyst och orörd natur veta var vi ska ta vägen utan att behöva dela landskapet med vrålande maskiner?
Vad hände med den utredning om en ny skoterförordning som hade varit en stor förbättring för det stora antalet?