Debatt: Ska vi tillåta ett Skolsverige som fortsätter att dras isär?

När de 115 000 nya förstaklassarna går till sin första skoldag i augusti, så hoppas jag innerligt att dessa elever kan se fram mot en skolgång som rustar dem för livet.

Men för att vi lärare ska kunna göra ett bra jobb, så måste kommuner och fristående skolor göra detsamma. De måste vara bra lärararbetsgivare. Det borde egentligen inte vara så svårt, men i praktiken visar det sig ofta vara det.

God undervisning kräver att vi lärare ges tillräcklig tid för planering av våra lektioner, liksom till för- och efterarbete samt stöd av en kvalitativ elevhälsa. När dessa faktorer är i balans finns en god grund för en bra skola. På bra skolor ges dessutom tid till lärarnas kontinuerliga fortbildning. Och ska vi ha skolor som siktar mot stjärnorna, så måste lärares arbete värderas högt också när det kommer till lön.

Det finns inga genvägar till ett bra arbetsgivarskap, men få lärararbetsgivare siktar ens mot trädtopparna. Den sanna bilden är att svensk skola dras isär och ständigt är utsatt för ekonomiska neddragningar. Skillnaderna mellan olika elevgrupper ökar, såväl i vilka förkunskaper de har som vilka förutsättningar de ges på olika skolor.

Resursbristen tär obönhörligen på utbildningens kvalitet, vilket i sin tur medför allvarliga konsekvenser för vårt samhälle på sikt. Och när ungas skolgång försummas, så riskerar det att följas av växande sociala klyftor och utslagning, försämrad konkurrenskraft och minskad framtidstro.

Skolans finansieringskris sätter ljuset på ett sedan länge existerande problem. Nämligen det ohållbara i att utelämna skolväsendets finansiering till att vara ett kommunalt ansvar. Kommunerna klarar inte att upprätthålla likvärdigheten eftersom de har olika förutsättningar, kapacitet och ambitionsnivå.

Det finns dessutom ett tydligt samband mellan kommunstorlek och ekonomi. Väldigt många kommuner med färre än 10 000 invånare dras med årliga underskott, medan endast ett fåtal större kommuner har motsvarande ekonomiska problem. Av samtliga kommuner i Sverige med fler än 40 000 invånare så är det ingen som har haft underskott mer än två år av de senaste tio åren.

Långsiktigt behöver skolväsendet ses som ett sammanhållet nationellt system där staten tar över som huvudman för verksamheten. Om så inte sker är jag dessvärre övertygad om att likvärdigheten mellan olika skolor kommer fortsätta att urholkas. Sverige har redan fått den minst likvärdiga grundskolan i Norden, för lite drygt 20 år sedan hade vi den mest likvärdiga.

Förutom de ekonomiska skillnaderna finns också extremt stora skillnader mellan olika kommuner och skolor vad gäller lärarbehörighet, det vill säga att lärarna är utbildade lärare och inte obehöriga som saknar lärarutbildning. Lärarbehörigheten är ofta upp mot 90 procent i storstäderna, men ofta dramatiskt lägre i skolor på landsbygden och i mindre orter. På vissa skolor är så mycket som hälften av den undervisande personalen obehörig – exempel på sådana skolor finns även här i Norrbotten.

Det är dags att alla beslutsfattare – både i kommunerna och i Sveriges riksdag – inser att en skola inte är en skola bara för att det står på väggen ovanför ytterdörren. Eleverna måste få möta behöriga lärare med den utbildning och de förutsättningar som krävs för att kunna ansvara för en undervisning av hög kvalitet och ge det stöd som eleverna har rätt till. 

För att komma till den punkten krävs tydliga regler där obehöriga alltid är undantag och behöriga lärare alltid har förtur. Det behövs attraktiva villkor som lockar fler att utbilda sig till lärare. Och det fordras regler som ger lärare balans mellan krav och resurser.

Men hur ska vi ha råd med det? Det är ju så många andra samhällsområden som fordrar resurser, kanske ni som läsare tänker? Min motfråga blir hur väl dessa områden klarar sig utan en välutbildad befolkning? Har Sverige verkligen råd med de växande skillnaderna mellan skolorna i vårt land?