Norden ska bli världens mest hållbara och integrerade region 2030 enligt visionen våra statsministrar antog i augusti ifjol. I dag står vi tyvärr mycket långt från målet då de olika nationella strategierna i kampen mot covid-19 slår hårt mot mobiliteten i våra gränsregioner. Flera års arbete med ett integrerat Norden riskerar att gå förlorat om regeringarna inte i ökad grad börjar pratar med varandra och även tar hänsyn till de som lever och verkar i den nordiska gränsregionen. Ovissheten skapar redan problem för tiotusentals gränspendlare som inte vet om de ska förhålla sig till arbetslandets eller bosättningslandets regelverk.
På sikt riskerar det att slå hårt mot den ekonomiska potentialen i våra gränsregioner som är beroende av den dynamik som skapas av fri rörlighet. Beslut fattas i huvudstäderna långt från de medborgare vars vardag är i en gränsregion utan hänsyn till vilka konsekvenser det medför. Samverkan i decennier mellan kommuner och län över gränsen sätts ur spel.
Besök i sommarhuset, familjen eller i shoppingcenter i regionen på fel sida gränsen kan inte genomföras när gränszoner uppförts. Näringsliv och företag i gränsregionerna drabbas hårt. Vi har full respekt för att smittskyddshänsyn måste styra våra politiska beslut men vi vill också hävda att flera av problemen i gränsregionerna hade kunnat undvikas med bättre samordning utan ökade hälsorisker.
Om Danmark och Sverige hade pratat med varandra före Danmark beslutade sig för att stänga gränsen hade det funnits lika grund för gränsstängning över Öresund som över Stora- och Lilla Bält i Danmark. Faktisk mindre grund, eftersom covid-19 är mindre utbredd i Skåne än i Köpenhamn och Själland.
Detsamma gäller vid den dansk-tyska gränsen där Danmark nu för tredje gången under kort tid stänger gränsen utan att tala med sina tyska grannar, som när gränskontrollerna infördes 2015 och när vildsvinstängslet sattes upp förra året. Det har påtalats av såväl de danska som de tyska minoriteterna på vardera sidan gränsen
De danska sommarhusen är en miljardindustri som nu förlamas av de danska restriktionerna det kommer inte minst till skada för svenskar, norrmän och tyskar som hyr sommarhus i Danmark. En restriktion till ingen nytta, det blir inte fler coronafall av att några medborgare kör bil till ett sommarhus.
Gränsstängningarna gjordes inte på inrådan av varken de danska hälsomyndigheterna eller WHO, varken ekonomiska eller medicinska experter kan se syftet med gränsstängningarna.
På gränsen mellan Sverige och Finland mellan Haparanda och Torneå har kravallstaket satts upp för att förhindra att människor att leva sin vanliga vardag med arbete, skola, handla, idrotta, träffa familj, släktingar vänner att helt enkelt fritt röra sig över gränsen, som man gjort i alla tider. På det gemensamma torget som binder ihop städerna ser vi möten med två meters avstånd samtala med varandra över kravallstaketet.
Allt detta sker på det man kallar världens fredligaste gräns.
Begränsningarna har inte heller varit motiverade, antalet coronafall har varit betydligt mindre i den svenska gränsregionen än på finska sidan.
Risken finns att det vi byggt upp under drygt 60 år fallerar om vi inte agerar tillsammans. När krisen är förbi är det möjligt att personer och företag i de nordiska länderna inte längre är villiga att använda hela Nordens möjligheter utan stannar inom sitt land. Integrationen stagnerar. Under pågående kris vädras hat, missnöje och nationalism, inte minst i sociala medier.
Det nordiska samarbetet är ett fredsprojekt och det är nu Norden måste agera gemensamt för att återvinna medborgarnas förtroende. För att citera Ragnar Lassinantti, tidigare svensk riksdagsman, landshövding i Norrbottens län och ledamot av Nordiska rådet från ett radiokåseri 1965. ”De flesta gränser är mänskliga verk, det kan vara nationsgränser, regions gränser, religiösa gränser eller politiska gränser. Det är vi människor som har skapat dem. Och i gränsens psykologi ligger att vi tänker längst efter gränsen sällan över”.
Som medlemmar av det nordiska Gränshinderrådet uppmanar vi de nordiska regeringarna att prata med varandra och se pandemin utifrån ett helhetsperspektiv där samverkan mellan de nordiska regeringarna är att föredra framför en snäv nationalistisk synvinkel.