Äntligen har regeringen beslutat att utreda rennäringslagen, och det är verkligen på tiden. Den har inneburit över 90 år av systematisk diskriminering av en stor del av Sveriges samer. De internationellt erkända rättigheterna för samerna som Sveriges urfolk gäller nämligen enligt rennäringslagens enbart renskötande samer. Den politik som konsekvent splittrat det samiska folket genom att beröva en stor del av dem möjlighet att i praktiken kunna använda sin urminnes hävd måste nu brytas. FN:s rasdiskrimineringskommitté har också återkommande kritiserat Sverige för diskrimineringen av samer utanför renskötseln, och krävt att Sverige ska införa en ny lagstiftning som ger alla samer lika värde.
Bakgrunden är att Sverige 1928 antog en renbeteslag som slog fast att de samer som står utanför renskötseln inte skulle räknas som samer. Därmed förlorade dessa sin upparbetade rätt till att nyttja sina land och vatten. De grundläggande idéerna bakom lagen var de starka socialdarwinistiska och rasbiologiska strömningarna från 1850-talet, som fram till andra världskrigets slut hade stort inflytande i svensk politik, och ledde till många tragedier av diskriminering och utanförskap. Det är nu på tiden att Sverige gör upp med detta mörka kapitel i sin historia.
En nomadiserande fjäll-renskötare ansågs i denna anda leva upp till statens nationalromantiska bild av en same, medan jakt- och fiskesamer, eller samer som ägnade sig åt skogsrenskötsel, inte ansågs vara ”riktiga samer”, utan skulle tvingas till assimilering och deras kultur skulle därmed utplånas. Samma ordning blev beklagligtvis befäst genom rennäringslagen från 1971, och den kvarstår därmed än i dag. Ättlingar till jakt och fiskesamer nekas fortfarande rätten till att bruka sina land och vatten. Att staten inte erkänner en stor del av det samiska folket, utan ger hela urfolksrätten till en viss yrkesgrupp är helt befängt, då jakten och fisket historiskt varit den viktigaste näringen för samer. Det har också skapat en konstlad och beklaglig splittring av det samiska folket.
Trots det orimliga i detta har staten både på central och regional nivå hitintills fortsatt att dra likhetstecken mellan samer och renskötare. Konsekvenserna av diskrimineringen av samer utanför samebyarna har gjort att värdefull kultur och traditionell kunskap om att leva i och förvalta samernas traditionella natur och kulturlandskap gått förlorad. Staten tycks tro att dagens renskötande samebymedlemmar är tillräckligt många för att upprätthålla hela den rika samiska kulturen. Man negligerar bredden och rikedomen i den samiska traditionella kunskapen, som omfattar oerhört mycket mer än enbart renskötsel. Den samiska kunskapen upprätthålls av många olika samiska familjer, där jakt- och fiskesamer är en stor grupp genuina kunskapsbärare på individnivå, där de levande och praktiserade kunskaperna överförs kontinuerligt mellan generationer. Men den samiska kulturen och historien är starkt knuten till förvaltningen av land och vatten, och den försvinner om samer inte har rätt att utöva den genom att exempelvis jaga och fiska på de traditionella markerna, och föra den vidare till sina barn. Det är belagt inom forskningen att för att ett urfolk ska kunna bibehålla sin identitet och kultur krävs det att man också har tillgång till sina marker. Men de samer som inte innehar renar och därmed är utanför samebyarna har i dagens Sverige inte den möjligheten, på grund av den förlegade och diskriminerande rennäringslagen.
Då rennäringslagen nu äntligen utreds, måste det leda till att den ändras så att renskötselrätten och nyttjande rätten till mark och vatten tillfaller alla samer oavsett om man är med eller utanför dagens samebyar.
Rennäringslagen bör utformas snarare som en ”samelag”, som erkänner alla samers lika rättigheter som urfolk, så att den som är same, inte bara renskötare, får nyttja mark och vatten för sin närings- och kulturutövning. Det är en förutsättning för att samerna ska kunna bibehålla och utveckla sina näringar och den samiska kulturen i framtiden, och enas som folk.