Replik på Gunnar Tåhlins inlägg om Kronandalens centrum, NSD den 26 april.
Det är talande att när jag ifrågasätter ett kommande beslut om en markanvisning så reagerar den som blir gynnad och inte kommunledningen som gynnar. I inlägget påstås att min debattartikel innehåller en del felaktigheter. Jag letar men kan inte hitta en enda. Tåhlin säger att Galären och kommunen tecknade ett avtal som det rådde politisk enighet kring. Det är korrekt att det tecknades ett avtal för mer än tre år sedan. Själv var jag då inte förtroendevald i Luleå kommun och känner inget ansvar för det. Vad jag vet är att detta avtal har kommenterats av Andrea Sundstrand, docent i offentlig rätt vid Stockholms Universitet (Kuriren den 21 september 2020). Jag citerar: ”Avtalet är uppenbarligen utformat av en advokat som vet hur man kringgår upphandlingslagstiftningen”.
Ledarsidan i Norrbottens-Kuriren den 21 april beskrev på ett föredömligt sätt det upplägg som Galären i samarbete kommunen tog fram med hjälp av jurister, arkitekter i workshoppar. Upplägget gick bland annat ut på att det mest attraktiva markområdet vid Kronandalens centrum reserverades till Galären och undantogs från den intresseförfrågan som gick ut våren 2020 till övriga byggföretag. ”Betalningen” från kommunen till Galären blir fullbordad med direktanvisningen till det i förväg reserverade markområdet.
Tåhlin påstår att jag ifrågasätter direktanvisningar. Jag ifrågasätter definitivt inte direktanvisningar och jag vet mycket väl att direktanvisningar är mycket vanliga i kommunvärlden. Det jag ifrågasätter är varför Luleå kommun tar sig befogenheten att nonchalera de av kommunfullmäktige beslutade riktlinjerna för markanvisningar. Det nu aktuella projektet rör en direktanvisning i Kronandalens stadsdelscentrum. Jag citerar ur kommunfullmäktiges riktlinjer: ” Tävling används vid särskilda projekt i centrala områden eller stadsdelscentrum som starkt påverkar stadsbilden”.
Andra byggaktörer fick ”tävla”om att få markanvisning i det aktuella området under våren 2020 men inte Galären.
Tåhlin får även läsaren att tro att aktörer som fått markanvisningar från kommunen utan vidare kan sälja dessa till andra aktörer. Detta är inte korrekt. En vidareöverlåtelse till annan aktör kräver ett skriftligt godkännande av kommunen.
En pikant omständighet i sammanhanget är att i skissen som Galären skickat in till kommunen i samband med den nu aktuella markanvisningen så skymtar Coops logga i ett av skyltfönstren. Det är svårt att frigöra sig från tanken att S-partiet med gamla kopplingar till denna affärskedja måste ha gillat denna anblick. Men varför skyltar Galären med denna oviktighet i sammanhanget?
Läsaren får dra sina egna slutsatser. Epilogen får väl i alla fall bli att ICA, Willys och LIDL kan nog ”slänga sig i väggen” och får försöka etablera sig nån annanstans.
Tåhlin avslutar sitt inlägg med att man ser fram emot ett fortsatt (min kursivering) offentligt samtal kring stadsbyggande i Luleå. Där skiljer sig våra uppfattningar. Det offentliga samtalet är just det jag och många andra saknar. Istället har mer eller mindre halvhemliga arbetsgrupper mellan kommunen och i förväg utsedda favoriter bland byggherrar fått florera. Kommunfullmäktiges riktlinjer för markanvisningar har blivit en papperstiger som ingen bryr sig om.