Debatt: Vår kultur är värd mer än siffrorna i en budgetpost

När samordnaren för norra Sveriges samhällsomvandling, Peter Larsson, reste runt för att presentera sitt uppdrag brukade han ha med sig en karta. Kruxet var att den var vänd upp och ned, så att Norrbotten tog södra Sveriges plats på kartan: från Stockholm till Malmö. 

Poängen var att visa på en förskjutning av landets tyngdpunkt från söder till norr. Här finns landets naturtillgångar. Här sker de stora investeringarna. Här kan framtidens teknik utvecklas. 

Det är en beskrivning jag gärna skriver under på. Men det är inte allt vi har att erbjuda. Framför allt har vi en unik kultur. Följaktligen är vi också det län som satsar mest på kulturen i hela Sverige, med 975 kronor per invånare mot riksgenomsnittets 622 kronor. 

Och om Norrbotten ska ta plats jämte södra Sverige så är det ju minst sagt passande att Kiruna utsågs till europeisk kulturhuvudstad 2029 i december. Stockholm? Uppsala? Aldrig hört talas om. Vad är det ens? 

Som ordförande för regionala utvecklingsnämnden är jag därför stolt över att vi i den styrande majoriteten i region Norrbotten har valt att stödja kulturhuvudstadsåret med totalt 38,8 miljoner kronor fram till 2029. 

Medan regeringen väljer att sätta kulturen på svältkur, med den lägsta budgeten på 20 år, så ser vi värdet i att värna vår identitet och historia. För när omvärlden - eller bokstavligen marken - gungar är det också kulturen som skänker trygghet och stabilitet. Men det är också där vi kan formulera våra visioner för framtiden. Därför är den värd att värna och stärka. 

Vi norrbottningar kan och borde ta mer plats i inte bara i vårt land, utan även i Europa, och kulturhuvudstadsåret sätter Kiruna och Norrbotten på kartan. En karta där också Gällivare, Piteå, Jokkmokk och Kiruna är självklara referenspunkter, och inte bara Malmö, Göteborg eller Stockholm. 

Men då måste staten också ta ansvar för minoriteters och urfolks rätt till kultur. För när man decimerar samiskt språkcentrum med en tredjedel, och försätter försoningsarbetet med tornedalingar i limbo, så signalerar man också att vi som bor här inte räknas. Inte på riktigt. 

Men så tänker man endast om man bara kan se befolkningssiffror och inte människor. För vi norrbottningar är mer än bara vårt mantal. Vi må vara få, men vi är stora. 

Vi vet att en plats blir till genom dem som lever på den. Att en bygd utan sin historia, sin kultur, sina språk, är en kropp utan själ. Så när regeringen sparar och skär ner, när den reducerar våra liv till rader i ett Excel-ark – då måste vi ropa: 

Vi finns. Vi lever. Vi räknas. På riktigt