Debatt: Regeringen monterar ner den nordiska språkgemenskapen

De förändrade militärgeografiska och geopolitiska förutsättningarna har återigen gjort Nordkalotten till ett spänningsfält. Nordkalotten är det område vid sidan av Östersjöregionen i norra Europa, där starka makter inte tvekar att flexa sina muskler. Vi lever med våra finska och norska grannar sida vid sida. Nyligen stod det klart att Sverige kommer att leda en ny Natobas i norra Finland, som kommer att vara utgångspunkten för en landstyrka (Forward Land Forces) och en Natostab för markoperationer. 

Norrbotten och Nordkalotten utgör också en region som attraherar allt större uppmärksamhet för investeringar i hållbar omställning och unika råvaror som värdefulla mineral och boreala skogar. Kort sagt. Det är här det händer! En region som kännetecknas av uråldrig mångkulturell rikedom och öst-västliga rörelser, en region som härbärgerat svenskar, norrmän, finländare, samer, tornedalingar, kväner och lantalaiset, romer och många andra folk och gör så än idag. Föreningen Norden har sedan 1919 arbetat för att främja och stärka samarbete och samhörighet i Norden och med omvärlden. Vi förnyar och fördjupar det mellanfolkliga utbytet och strävar efter att göra det till en angelägenhet för fler. Inte minst värnar vi språkgemenskapen i Norden och tornedalingar, kväner samt lantalaiset bor liksom samer, judar och romer inte endast i Sverige. Meänkielis närmaste släktspråk är kvänska och finska. Ett stärkt nordiskt samarbete kommer att stärka revitaliseringen av meänkieli och andra minoritetsspråk.

Revitaliseringen av minoritetsspråken måste göras uthålligt och långsiktigt. Det går inte att vända decennier av språkförlust över en natt eller med kortsiktiga projekt. Därför ser vi, aktiva i Föreningen Norden på olika nivåer, med oro på regeringens budgetproposition och det faktum att regeringen inte har för avsikt att fortsätta och permanenta den satsning om 90 miljoner kronor/år på språkcentrum för finska, jiddisch, meänkieli och romani chib som funnits de tre senaste åren. Språkcentrumen har varit viktiga nav och motorer i revitaliseringsarbetet och riskerar nu nedläggning, när resurserna radikalt minskas och ska delas också med samiskt språkcentrum. 

De nordiska länderna och regeringarna gör olika vägval. Medan Norge satsar på minoritetspolitiken och att stärka minoritetsspråken går Sverige i fel riktning. Regeringens omprioritering av budgetmedel där fler aktörer ska dela på färre medel, riskerar att leda till att revitaliseringen av språken stannar av eller rentav backar. Regeringen visar prov på en tafatt hantering av resultatet av Sveriges första och historiska sannings- och försoningskommission – den för tornedalingar, kväner och lantalaiset. Det sammantagna intrycket ger en bild av en regering som varken är särskilt engagerad i eller intresserad av att Sverige gör upp med sin mörka historia eller lever upp till nationell och europeisk lagstiftning till skydd för minoriteter och minoritetsspråk. Förutom att detta är dåligt för de nationella minoriteterna, för Sveriges åtagande att skydda och främja dessa, är det också dåligt för ett fördjupat nordiskt samarbete. I en tid när vi behöver mer grannsamverkan och ökat mellanfolkligt utbyte på och inom Nordkalotten, får vi sämre förutsättningar att mötas och utvecklas med de språk vi har och kommer med.