Det är bra att Region Norrbotten vill ta ansvar för allas bästa hälsa och ge invånarna en trygghet med kontinuitet i vården. Att då börja med att kraftigt minska inhyrd personal utan att ha säkerställt ersättning för det rimmar illa.
Konsekvenserna blir många. Detta när vi i Norrbotten redan enligt SKR:s mätningar (vårdbarometern) ligger lägst i att “ge god hälsa och vård på lika villkor”, men även lågt i förtroende för vården och lågt i mätningar om rimliga väntetider till vården. Vi ligger också bland de lägsta i landet gällande läkartäthet.
Bland annat riskerar vårdplatserna på Jokkmokks hälsocentral att stänga. I praktiken innebär det att platserna fördelas ut till Överkalix respektive Pajala. Vilket innebär att Jokkmokks patienter kan behöva skickas uppemot 24 mil enkel väg, för inneliggande vård på hälsocentral. Kanske till och med i livets slutskede. Kanske till och med utan anhöriga vid sin sida. Detta är inte i närheten av en god vård på lika villkor. Hur kan de som har det yttersta ansvaret för vården åsidosätta de mest behövande?
En läkare i Jokkmokk berättar:
"Jag befarar att vår allmänmedicinska slutenvårdsavdelning, som genom alla år varit som en guldklimp i samhället, aldrig kommer igång igen. Personligen har jag sedan den onödiga avvecklingen av vår läkarjour för fem år sedan fått kämpa med känslan att värdet av min erfarenhet, den kontinuitet och lokalkännedom som jag genom många års enträget arbete kunnat tillhandahålla - inte är värdesatt, inte uppskattad, kanske inte ens förstådd av regionen. Om jag nu heller inte längre kan ronda vår allmänmedicinska avdelning är det inte mycket kvar av min identitet, min roll som glesbygdsläkare, som jag en gång för snart 30 år sedan började bygga upp."
Innan sommaren ska IVA-platser på Kalix sjukhus och vårdplatser på Piteå sjukhus minskas i antal, detta också på grund av neddragningar av inhyrd personal. Personalen som är kvar får springa snabbare, parera för fullbelagda avdelningar, göra överväganden som långt ifrån alla gånger är för patienternas bästa, och brottas med etiska dilemman. Risken är påtagligt överhängande för att personalen som är kvar, kanske inte kommer orka.
Våga satsa på primärvården, satsa på vårdplatserna i glesbygden såväl som på sjukhusen. Med nuvarande strategi riskerar vården att på kort och lång sikt kraftigt försämras. Undanträngningseffekterna är uppenbara, personer som har behov av vård når inte ens fram. Risken för massflykt av personal är överhängande. Bygg upp verksamheterna i regionen, istället för att krossa dem bit för bit. Satsa i första hand på ännu mer på rekrytering och att skapa god och hållbar arbetsmiljö så att personalen orkar jobba kvar, det är bara så det går att minska stafettberoendet på sikt och utan att det ytterligare försämrar en redan ansträngd vård.