Varje omställning har sina kritiker som menar att vi bör hålla fast vid det gamla istället för att skifta till det nya. Nu får Norrbotten sin släng av sleven när satsningarna på fossilfritt stål ifrågasätts.
Risken är nu stor att den nödvändiga omställningen sinkas och faktiskt hotas, och därför är det angeläget att neutralt slå fast starka argument för satsningen:
1. Orderböckerna är fulla. Scania ska från år 2030 enbart använda ”grönt” gjutjärn, aluminium, batterier och stål. Volvo, Mercedes, BMW och många andra har fattat liknande beslut, lagt beställningar och redan fått de första leveranserna. Egentligen borde detta argument räcka –när många, tunga och välkända varumärken lägger mycket omfattande beställningar så är det faktiskt förmätet att avvisa affärsmodellen.
2. Genomlysningarna är tunga och gedigna. Satsningarna på fossilfritt stål med Hybrit, LKAB och SSAB samt H2GreenSteel har attraherat mycket omfattande investeringar. Enbart den sistnämnda satsningen har lett till Europas största privata investeringar i år, med 1.5 miljarder euro, som kompletterar tidigare medel från bland annat pensionsfonder, Wallenbergsfären, Hitachi Energy och Kinnevik. Det innebär, som var och en enkelt inser, att projektet är väl genomlyst och bedöms vara ekonomiskt sunt. Med all respekt för kritiska aktörer som Skandinaviska policyinstitutet med summa två medarbetare så är det inte troligt att deras genomlysning är mer gedigen än den samlade finansiella expertis som investerat i det fossilfria stålet.
3. Policyutvecklingen är tydligt i linje med det fossilfria stålet. År 2050 ska EU vara klimatneutralt, med mycket konkret och stegvist skärpt policy för att nå dit, som delvis slutförhandlats under Sveriges ordförandeskap. Hit hör att EU genom utsläppshandeln ETS år för år minskar antalet utsläppsrätter tills de är 0 år 2039. Med mycket låg framtida klimatpåverkan positionerar sig svensk stålindustri därmed mycket väl jämfört med konkurrenter som kommer att behöva köpa allt dyrare utsläppsrätter.
4. Alternativet är uselt. Eftersom knappast någon menar att Sverige helt bör sluta tillverka stål, står valet mellan att konkurrera med Kina på pris, eller att erbjuda en bättre produkt som går att ta bättre betalt för. Merkostnaden för fossilfritt stål är betydande, men eftersom slutprodukten blir bara marginellt dyrare, kan det godtas av köparen. Denna väg bör vara mer attraktiv för Sverige.
5. Tekniken är beprövad, men inte uppskalad. Ibland används som argument mot det gröna stålet att det inte är rocket science att tillverka fossilfritt stål. Just detta är projektens värde; risktagandet minskar genom att tekniken är känd, men fördelen av att vara tidigt ute är av samma skäl tydlig – om några årtionden är detta förhoppningsvis det nya normala. Är vi tidigt ute, förknippas svenskt stål därmed för mycket lång tid framöver med hållbarhet och låg klimatpåverkan.
6. Satsningarna ger ringar på vattnet. Knappast någon har missat att Northvolt, Hybrit, H2GreenSteel och andra projekt skapar både direkta och indirekta arbetstillfällen och en ny framtidstro i norra Sverige. Det kan inte uteslutas att sydsvenska institut känner en oro kring detta; tappar de i konkurrenskraft, väljer många talanger att dra norrut? Den oron bör avvisas: Historian visar att det som är bra för Luleå och Boden är bra för Lund och Botkyrka – när Sverige går före växer och vinner vi tillsammans. Halkar vi däremot efter i den gröna omställningen, förlorar vi alla.